Varje gång jag hör Lisa Ekdahl (inte för att det händer sådär överdrivet ofta) känner jag en doft av rengöringsmedel. Ajax med citron för att vara exakt. Antagligen till detta är att mamma alltid spelade Lisa Ekdahl när hon var färdig med storstädningen när jag var liten. Jag gör så ofta. Förknippar saker med dofter. Varje gång jag ser en docka känner jag doften av den där pulvermaten som man matade sin Baby Born med (tjejer i min ålder vet vad jag snackar om. Baby Born var the shit på vår tid), och varje gång jag ser en barbie hugger den plastiga barbie-hår-doften fast i näsan på mig. När rökmoln pumpas ut på en nattklubb blir jag den osäkra tjejen igen som på lågstadiediscot satt och väntade på en stol för att en kille skulle bjuda upp mig till en tryckare. Escada Rockin Rio påminner mig om det första året på gymnasiet, Armani white om ett stormigt förhållande. Diors Jadore påminner mig om en knasig tid med Alex och Burger King. DKNY Apple är Turkiet. Dolce Gabbana Light Blue är min sångpedagog. Lancomes Miracle är puberteten och om en kille förbi mig med Jean Paul Gaultier parfymen blir jag en aning sentimental. Rebenschoppenvin är fjortistid. Rökelse är Emma. Snus är mitt ex. Veggieburgardoft är förälskelse. Syrener är fånga-myror-och-bränna-med-förstoringsglas med Fred, Lakrits är pappa, Skinnjacka är mamma och hav är Madde. Det är konstigt det där. Jag har svårt att komma ihåg situationer. Men en doft glömmer jag aldrig.
