David gillar inte leverpastej. Han hatar det. Bara doften får honom att vilja spy. Sedan vi har blivit tillsammans har jag inte ätit leverpastej en enda gång. Men idag slog det mig. Jag måste ju köpa leverpastej. Alla vet vi att vi vill ha det vi inte kan få. Det kvittar vad det är. När jag var liten hade jag en kompis som inte fick dricka Oboy hemma. Varje gång hon var hos mig halsade hon Oboy för glatta livet. Man måste ju passa på. Det får ju inte bli så att våra eventuellt framtida och för tillfället högst oplanerade barn hamstrar i sig leverpastej så fort tillfället ges. Hur konstigt hade inte det sett ut? Om de ätit upp hela paketet på dagis eller gömt några skedar pastej i väskan när de var på besök hos en kompis. LEVERPASTEJ liksom. Nä. Så får det inte bli. Jag köper numera in leverpastej i förebyggande syfte.
