När jag var liten brukade jag och mina kompisar vicka den här fram och tillbaka till den lossnade samtidigt som vi sa A, B, C , D, E, F, G osv. Bokstaven som flärpen (heter det så?!?) lossnade på var första bokstaven i namnet på den killen man skulle gifta sig med när man blev stor. (Vem lär barn sån här skit?) Mitt problem var i alla fall att jag var kär i en kille som hette Adam. Och just denna procedur var inte helt optimal när någons namn började på A. Så varje gång vi gjorde det här tog jag i allt jag orkade för att få den att lossna på endast en vickning. Ibland skavde jag tummen lite. Det blev dock bättre när jag blev kär i en kille som hette Fredrik istället.
