Rätt kul det där att jag bara avslöjade mitt namn hipp som happ igår. Jag har alltid tänkt att när jag väl gjorde det så skulle det vara en big deal. Jag minns att mamma sa en gång för typ fyra år sedan att "om du skulle dö och jag var tvungen att skriva ett sista inlägg i din blogg så hade jag fortfarande inte avslöjat ditt namn". Att vara "anonym" har liksom varit hela Egoinas identitet. Men det har blivit svårt ju längre tiden har gått. Min tanke från början var att denna blogg skulle vara ett skämt. En motpol till alla rosafluffiga bloggar där ute som visade upp sina perfekta liv, med perfekta matbilder, perfekta hem och så vidare. Jag minns hur bloggarna jag läste då fick mig att känna mig så himla värdelös. Så jag skapade Egoina. Namnet valde jag för att en blogg handlar om en själv = ego och ina anspelar på mitt namn. Jag var anonym ett bra tag och lade inte ens upp bilder på mig själv till att börja med. Då tiden gick växte jag in i hela grejen och jag kom till att gilla hela den här bloggvärlden som jag hatade. Knepigt. Idag är Egoina hundra procent jag. Det är klart jag inte visar upp alla sidor ur mitt liv, det kommer jag aldrig att göra. Men att gömma sig bakom en pseudonym känns numera bara konstigt. Om inte annat så är det helt omöjligt att göra det. Den som vill veta vad jag heter kan ju bara googla. Eller läsa någon av mina krönikor. Men i den här världen kommer jag alltid vara Egoina. Numera sex år äldre, men ändå. Yours truly, 2007.
