Jag besökte min styvpappas grav igår. Det har jag inte gjort sedan han dog eftersom jag varit rädd för hur jag ska reagera. Jag tänkte mig att jag skulle bryta ihop totalt och ligga i fosterställning utan att kunna ta mig upp. Men det gick bra och det kändes bra. Sorgligt såklart och jobbigt, men på ett bra sätt. Jag satte mig ner och pratade lite. Men mest tittade jag bara på stenen. Jag satt ganska länge och ni som läst bloggen ett tag vet att jag alltid sitter på ett knepigt sätt över mina egna ben. Så när jag skulle resa mig upp för att gå hade benen somnat totalt och jag fick anstränga mig för att kunna gå överhuvudtaget. Jag fick liksom gå som man gör när man går på styltor och hjälpa till att dra benen fram samtidigt som jag höll balansen. Så det där sorgliga förvandlades till något roligt i några minuter. Jag menar, det hade börjat bli mörkt ute, jag var helt ensam på en kyrkogård och gick som ett totalt freak. Hoppas någon såg mig.
