När Henri var bebis åkte jag ensam med honom till Norge några gånger. Men sen blev han lite äldre, helt sinnessjukt uttråkad och omöjlig att bemästra i sådant sammanhang ensam och jag pausade det ett tag. Nu äntligen vågade jag på mig det igen. Den stora skillnaden nu är att jag kan kommunicera med honom och att han faktiskt accepterar att titta på skärm korta stunder (skärm <33). Men ett viljestarkt barn har jag fortfarande och måste packa för att ha händerna fria ifall jag behöver ta en unge under armen och vagnen i andra. Det blev ryggsäck och väskor under vagnen. Btw mitt bästa tips vad gäller viljestarka barn är att förvarna om vad som kommer hända och påminna påminna påminna. Exempelvis om jag behöver att Henri sitter i vagnen när vi går av tåget berättar jag det i god tid. "Snart ska vi gå av, då måste Henri sitta i vagnen". Han säger nej, men när jag sagt detta 20 gånger blir han till slut fine med det och när det är dags är det noll problem. Oftast hehe. Vår resa började inte så bra som ni vet. Henri vaknade 04.00 den dagen och vägrade somna om. Han var så övertrött att jag tänkte att nu blir resan kaos. Men det slutade med han att sov sig igenom i princip hela första tågresan. Sån otrolig lyx. Tar tillbaka allt! Det visade sig vara världens bästa grej att det var en dålig natt. Hann SAKNA honom. Ville han skulle vakna. Vilket han gjorde till slut. Rödmosig i huvudet, förvirrad och utbrast glatt "åker tåg?!???". Vi hade pratat om det i dagar och han hade längtat så mycket. I Göteborg hade vi en timme att slå ihjäl. Uppmuntrade honom att kuta allt han orkade. "Spring till tomten", "spring till nuggets" osv sa jag och han sprang som om hans liv hängde på det. På tal om nuggets köpte vi med oss det. Det är Henris favoritmat. De glömde hamburgaren jag hade beställt så här var jag lite hangry : / På nästa tåg hade vi en hel vagn för oss själva! Vi provsatt varenda säte. Jag satte igång med mina mutor. En av dem var en klistermärkebok med lastbilar. Den var succé. Kliade lite i mig när han ville sätta precis alla klistermärken på exakt samma ställe som en megakrock. Men men. Det var mycket spännande att titta på under färden. Nej men alltså det här var så mysigt! Sen hände det otroliga. Konduktören kom och frågade Henri om vi ville följa med fram till han som kör tåget. "JA", sa Henri och sprang genast efter. Konduktören och tågföraren hade tydligen sett oss när vi gick på tåget och tyckte att Henri var så gullig. Henri blev helt lyrisk över alla tåg han såg på perrongen och var megapepp när vi skulle gå på. "Vi såg hur glad han var över att åka tåg och sa att vi skulle leta upp er sen", sa de. Så fint. I alla fall. Henri fick provsitta och medan vi väntade på att ett annat tåg skulle passera fick han prova att dra i spakar och trycka på knappar. Han var överlycklig som ni kanske förstår. Jag med! Resan kunde inte gått bättre. Några timmar senare var vi framme. En liten pojke som somnade mitt på stengolvet efter en superdag <3 Läs också: Min och Henris första resa till Norge
