Det var natomöte i Helsingborg förra veckan som ni kanske minns. Hela staden kryllade av poliser och olika typer av fordon. Skulle tro jag gick rakt in i en filminspelning. Passade på att titta på allt i fredags innan det försvann igen. Vi bor nära livets bästa glasskiosk: Sannas kiosk. Henri har frågat i månader när vi kan köpa glass där och jag har sagt att vi ska göra det när den öppnar. Den öppnade för längesedan men av någon anledning har han inte registrerat det varje gång vi gått förbi. Men i fredags såg han!Vi tog våra favoriter. VM-guld till H och kokos kola till mig. Sen hängde vi på biblioteket och läste massa böcker för Thea. Har förresten fått en ny fotograf. Han provar helst sina egna kreativa vinklar och har noll tålamod. Men praktiskt! I lördags åkte vi till Bakken och denna bild får illustrera det för resten är på barn som åker karuseller. F fick karusell-ansvar och jag Thea-ansvar. Är ju sådär kul nu, men om några år är vi synkade igen. Haha. Vi hade en jättekul dag, men tyvärr en hemsk hemresa som tog tre gånger så lång tid. Söndag och trädfällningstime. Vi har stört oss på trädet som står närmast växthuset då det släpper enorma mängder frön, blad och pollen på taket hela tiden. Nu skulle det ner! Det är alltså trädet till vänster som fick ryka. Kompisen till höger står kvar. Lägligt nog frågade Henris kompis pappa vad vi hittade på och vips hjälpte han till att fälla träd, haha. Henri fick en lekkompis och jag njöt av så mycket liv i min trädgård. Kokade rabarbersaft till oss alla. I måndags tyckte Thea min frukost såg otroligt smarrig ut. Hon är som en liten tiggande hund så fort något ätbart kommer fram. Vi åkte till Sofiero, Henris bästa plats på jorden. Han blev så lycklig när vi kom in att han fick zoomies på den gigantiska gräsmattan. Thea somnade och sov i evigheter. Vi levde life, sprang på hängbroar och doftade på blommor. Sedan slog vi till på räkmacka och pannkakor i slottsrestaurangen. Kommer leva på den här dagen resten av mitt liv. Vi hade så mysigt. Älskar honom så mycket. Och till alla er med vildingar till barn som ej kan sitta still och har 0 attentionspan – det finns hopp. Plötsligt vill de gå sakta genom utställningar, titta på gamla saker och höra historier om folk som levde för längesedan.
