Alltid när jag har lagat mat och är på väg att äta den fotograferar jag maten. Men precis när jag är på väg att lägga upp mästerverket (läs: nudlarna) i bloggen inser hur tragisk jag är och låter bli. Det är två saker som suger med att vara singel. Det är att äta ensam och att sova ensam. Resten är överkomligt. Eller "överkombart" som jag brukar säga.
