Idag var jag på cellprov. Vissa går genom livet utan att vara rädda för någonting med mottot "det händer inte mig". Sån är inte jag. Jag tänker snarare att om hemska saker händer andra, varför skulle det inte kunna hända mig? Därför är det egentligen så konstigt att jag sköt upp mitt första cellprov för fem år sedan. Tiden på min kallelse *passade inte* tyckte jag, så jag väntade och väntade och väntade och när jag väl tog cellprovet fick jag, som ni säkert minns, svar några veckor senare om att jag hade cellförändringar och fick göra en konisering. Eftersom mina cellprov efter det har varit bra har jag flyttats till den normala screening-gruppen (var tredje år) och eftersom det var tre år sedan mitt senaste besök var det dags idag. Jag har varit så nervös inför detta besök! Jag kunde knappt sova inatt. Inte för att det skulle vara obekvämt eller göra ont. Efter allt skit och tusen gynbesök i samband med mitt utomkvedshavandeskap känner jag mig ganska härdad. Dessutom är ju ett litet obekvämt gynbesök tusen gånger bättre än cancer. Jag har varit nervös för att jag föreställer mig det värsta. Jag har inbillat mig hur barnmorskan skulle ta en titt, dra efter andan och säga "men du har ju livmodern full av tumörer". Nu är det ju säkert inte ens så det går till, men säg det till min katastroftänkande fantasi. Ingen drog efter andan eller konstaterade någon cancer på plats idag, så det var ju tur. Nu är det bara att vänta på provresultatet som kommer om några veckor, som förhoppningsvis är bra. Men hallå. Snälla, snälla, snälla gå på era cellprov. Provet visar om du har cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer. Det är alltså jätteviktigt att gå i förebyggande syfte, så att inget hinner utvecklas. Sedan cellprov infördes i Sverige har livmoderhalscancer minskat drastisk. Tänk vad bra att vi har cellprov! Sluta med ursäkter och bara gå dit!
