Det är den 24 oktober och jag är i Norge för att gå genom farmors saker i hennes hus. Hon gick bort för en månad sedan och nu är jag och mina kusiner här för att se om det finns något vi vill ha, ett minne från vår bestemor. Allt det hon var är plötsligt upp till oss att spara, slänga eller sälja. Det är konstigt att vara i hennes hus utan att hon är där. Det är som att hon ska dyka upp när som helst, komma in genom dörren och fråga varför det är så stökigt, varför vi rotar i hennes skåp. Jag kan nästan känna hennes närvaro i rummet. Allt är kvar där hon lämnade det. Handskrivna lappar överallt med sånt hon inte skulle glömma, halsduken i hallen som doftar henne och glasögonen på vardagsrumsbordet. Vi skrattar när vi går igenom hennes färgglada tunikor. Stryker våra händer över tygen och låter paljetterna gnistra i lampskenet. ”Minns du den här” säger min kusin Charlotte och håller upp en turkos leopardblus framför sig och det är som att jag ser henne framför mig. De perfekta lockarna, det stora halsbandet och det knallrosa läppstiftet. När vi sätter oss ner för att äta mat är det en stol som är tom. Farmors stol. Vågen av sorg sköljer över oss. För första gången känns vår familj inte hel. Det känns som att vi väntar på någon. Som att det är konstigt att börja äta, för alla är ju inte här än. Efter maten sjunker vi ner i farmors rosa sammetssoffa med lappade hål och Charlottes son springer runt bland alla högar och lådor. "Har ni sett hans nya tröja", frågar hon oss. Och då ser vi det. Vi bryter alla ut i tårar. Ett liv avslutas och ett annat börjar.
