När jag var liten var mitt hemnummer 11268. Mina väldigt unga läsare kanske inte förstår vad jag menar med "hemtelefon", men förr i tiden, innan det var så vanligt med mobiltelefon (eller ens fanns) så hade man hemtelefoner. En telefon som liksom satt fast och som hela familjen använde. Skulle man ringa till någon var det till exempel vanligt att behöva prata med föräldern först. Och inte heller frågade man "var är du?", för ja, man visste ju var personen i fråga var. Dessutom kunde man inte gå och göra saker samtidigt som man pratade och så. Kan jämföras med att prata i sin telefonen samtidigt som man laddar den. Ja, jag vet. Hur kunde man leva så och blabla. Men vi överlevde konstigt nog. Hur som helst. Mitt nummer började på 112, vilket gjorde att jag två gånger av tio kom till larmcentralen istället för hem. "Vad har inträffat", frågade de. Och jag bara "eehhh...mamma?". Kom och tänka på detta när jag under en jag-har-aldrig-lek fick frågan om jag ringt till larmcentralen någon gång. Jag bara "ehh jo, typ hundra gånger". Aldrig på grund av något allvarligt dock. Tur. Vårt nummer ändrades sedan och fick en fyra framför förresten. Konstigt nog.
