När man hör samma låt spelas på MTV för tredje gången vet man att man har suttit uppe lite för länge. Visst att deras spelschema inte är världens mest fantasifulla, men TRE gånger. Det är illa. Jag berättar aldrig när roliga bloggrelaterade saker händer mig. Knappt till mina närmsta. Jag vet inte varför men hela den här världen känns bara så....inte mig. Jag minns när jag arbetade på Burger King och min närmsta vän då, Alex, sa till mig att "inom en snar framtid kommer du tjäna pengar på din blogg och bli känd". Jag skrattade honom rakt upp i ansiktet. "Det kommer aldrig att hända", sa jag. När jag satt på jobbet för ungefär ett år sedan ringde Katrin Zytomierska till mig. Ni kan tro jag hoppade till i stolen där jag satt. Hon ville att jag skulle börja blogga på hennes sida och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Inget fel på Katrin eller katrinsgoodiebag.se, men att ha en bloggadress som är tre mil lång och en utformning på bloggen som inte tilltalade mig var inte lockande. Så istället för att artigt tacka nej drog jag till med en, enligt mig, sjuk summa pengar som jag skulle ha i månaden för att flytta min blogg. "Haha", tänkte jag. "Nu måste hon tycka att jag är fullständigt dum i huvudet". Det är en fattig dagbok på internet liksom. Men det sjuka är att Katrin gick med på detta. Först då förstod jag mitt värde, eller åtminstone att jag hade ett värde överhuvudtaget. Jag känner mig lite trög nu i efterhand. Jag har verkligen inte greppat den här bloggrejen på rätt sätt. Jag kunde startat ett företag, jag kunde bombat min blogg med annonser, jag kunde utvecklat det hela till en verksamhet. Men det har liksom aldrig varit grejen för mig. Jag vill bara skriva.
