Min faster skickade den här bilden till mig och jag blev varm i hjärtat. Den är tagen för exakt ett år sedan och det här är sista gången jag träffade min farmor. Jag hade glömt att det fanns en bild på oss från vår sista möte och det är så fint att ha. Jag har så tydliga minnen från den dagen. Jag minns vad vi sa, vad vi åt. Hur farmor kände på tyget på morgonrocken hon fick i present av mig och mina kusiner, hur hon doftade, hur vi jämförde färger på läppstift på våra handryggar och hur hon plötsligt stannade upp och berättade om dagen jag föddes. Det var en bra dag för farmor. Hon som varit sjuk och mått väldigt dåligt var pigg och glad just denna dag. Nästan så pigg att vi trodde att det skulle vända och bli bra. Men man känner ändå det innerst inne. Jag visste det när vi skulle säga hejdå, när jag skulle krama henne och jag kände att hon höll fast lite längre än hon brukade. Jag grät flera gånger på bussresan hem. Jag försökte övertala mig själv att det fanns mycket tid kvar. Men det är som att kroppen ändå bara vet. Ett år sedan idag <3
