Det var verkligen ingen bra start på dagen för min del. Jag var så otroligt stressad över allt jag behöver göra, så stressad att jag började gråta när jag ringde till Johannes. Där stod jag och väntade på bussen och insåg att jag inte hade en aning om hur jag skulle få ihop min dag. Jag ringde till honom i desperation och liksom tyckte att han skulle lösa allt på något magiskt sätt. Inte speciellt trevlig var jag heller.. Han var så gullig och var snäll mot mig och blev inte sur trots att jag var lite orimlig. Jag åkte till biblioteket och sen kom Elisabeth dit och överraskade med finkaffe. Mina klippor! Vi skrev som galningar och fick ihop åtta sidor till seminariet på två timmar. Jag är så glad över att vi funkar så bra tillsammans vad gäller skolan. Vi skriver ungefär likadant och förstår alltid hur den andra tänker så att vi kan utveckla varandras resonemang. Det känns lovande inför vår uppsats. Jag förstår ju att vi kommer hata varandra lite emellanåt, men vi är effektiva ihop och det är skönt. Så nu är seminariet avklarat i alla fall och jag kan pusta ut vad gäller den biten. Jag har massor av annat att ta itu med, bland annat en deadline ikväll. Jag gör mitt bästa, men det är inte särskilt motiverande och högst frustrerande att min todo-lista aldrig försvinner. Igår var jag så stressad att jag inte kunde sova, låg mest och hade ångest över allt jag inte gjort. Det är så destruktivt och jag vet att jag behöver tänka om och ändra några vanor just nu så att jag inte exploderar inombords, men det är bara så svårt att skaka av sig ångestkänslan när livet "kommer ikapp mig". Jag och Betty i lördags. Älskar att min halsduk ser ut som en klyfta?
