Vi har äntligen oljat vår sovrumsdörr som knarrat som en skrikande katt i flera månader. Skojar inte. Vet inte hur vi har orkat ha det så, men jag är väl tyvärr en person som skjuter upp saker in i det sista. Exempelvis så är jag aldrig så ekonomisk som när jag endast har en toalettrulle kvar. Då jäklar kan jag använda en ruta till saker som jag annars hade behövt en halv rulle till. Orka köpa nytt liksom. Anyway. Detta uteblivande gnisslande från dörren har gjort att jag inte vaknar när F går till jobbet på morgonen. Han pussar mig hejdå, men det vaknar jag inte av. Puss = fortsätter sova, en skrikande dörr däremot = jag är vaken. Jag berättade om mitt problem för F igår och sa att han måste väcka mig. "Men det brukar jag ju", sa han. "Jo, men du måste fråga mig något så att du är säker på att jag är vaken", förklarade jag. Idag innan han skulle gå kom han in, pussade mig hejdå och sa: Frédéric: Duuu, du vet huvudstaden i Danmark? Jag (flyger upp direkt): Va?? Har det varit en terrorattack i Köpenhamn!? Det kaaan vara att han frågade "vad heter huvudstaden i Danmark", men det var vad jag hörde i alla fall. Det sorgliga: Att det var min första tanke. Det positiva: Att jag vaknade i alla fall.
