Min frukost växte i munnen och blev omöjlig att svälja när Nyhetsmorgon berättade att Ingvar Kamprad gått bort och tårarna slutade inte rinna när jag läste om Hannah Graafs hund. Jag har haft mycket dödsångest de senaste månaderna och allt som påminner om hur skört livet är får mig ur balans. Vissa dagar känns allt meningslöst eftersom jag ändå kommer att dö och andra dagar föreställer jag mig olyckor och sjukdomar så skickligt att det nästan känns på riktigt. Vad är det för poäng med någonting när livet är så skört? Allt kan vända på ett ögonblick, varenda person kan tas från mig och i slutändan vet vi bara en sak säkert: vi kommer att dö. Ibland har jag haft svårt att somna eftersom jag ser framför mig när min farmor dog. Jag var ju inte där och såg det, men min kusin har återberättat det. Jag vet inte varför jag ville att hon skulle berätta det för mig, men då kändes det viktigt att få veta varje detalj. Varenda moment, andetag och blick. Få vara med min farmor till slutet. Dela det med henne. Min faster sa att jag ska vara glad att jag inte var där eftersom det var ganska obehagligt. Men frågan är om det inte hade varit bättre. Bilden jag har i mitt huvud är nog värre än verkligheten. Jag undrar om hon hade dödsångest. Om hon hade panik. Om hennes kropp gav upp, men hennes medvetande skrek nej. Jag undrar om det är sant det som de säger, att man till slut släpper taget. Att man gör det frivilligt. Att det känns okej. Är det så eller är det alltid bara ångest?
