Linda har pratat om en magisk kebabrulle hon åt för någon vecka sedan varje gång jag träffat henne på sistone. "Det är den godaste kebaben jag ätit i hela mitt liv", har hon sagt. Kebabernas kebab. Vi bestämde att vi måste äta den så att jag kunde uppleva detta mästerverk i rulle. Idag var det dags och förväntningarna var skyhöga. Jag föreställde mig varsamt hyvlat, saftigt kebabkött med krispig sallad smekt av gräddig, smakrik sås omsluten av fluffigt bröd. (ok nu låter jag som Ida när hon skrev texten till våra doftljus och beskrev dofter) (det var nästan på porr-nivå). Betyget då? Vill ej vara taskig mot varken Linda eller kebaben, men smaken var inget extraordinärt. Men! Det var så generöst med sås. Det är ju det tråkiga med kebabrulle, de snålar alltid med såsen så att det är torrt. "Vad tyckte du" frågade Linda. "Jag älskar att det är mycket sås", sa jag. Då berättade Linda att hon bett om extra sås. Alltså! Såklart. Det är ju det som är hemligheten - extra sås. Alltid extra sås. Linda alltså. GENI. Visste väl att vi var kompisar av en anledning.
