F berättade en så rolig historia för mig innan vi skulle sova häromdagen. Jag tyckte det var så kul att jag inte kunde sova sen då jag fick en skrattattack varje gång jag försökte. Okej, nu har jag ju verkligen lagt ribban högt för denna historia så försök sänka förväntningarna. En gång när han var i Kina för några år sedan köpte han en våffla i en liten butik längs The Bund i Shanghai. Våfflan var plastförpackad och kom med en påse med sylt och en påse med små kulor som F tänkte var socker. Han förstod inte helt poängen med de där kulorna, men han hade ju betalt och de kom ju med i paketet, så han var tvungen att äta dem. Det var ganska mörkt och han såg inte så bra, men han spritsade på sylten och hällde på sockerkulorna på våfflan och sen åt han den. Eller han försökte äta den i alla fall. Det var så knastrigt, torrt och kulorna gick knappt att tugga och bildade någon sorts smet tillsammans med sylten. Till slut lyckades han äta upp den. Han tänkte en del på den där konstiga och superknastriga våfflan efter det. Sen en dag gick han igenom sina bilder i digitalkameran och zoomade in på en bild han tagit på våfflan i sin plastförpackning. Det var ju inte alls en påse med sockerkulor han ätit, utan en do not eat-påse med silica gel.
