Tänk er det här. En film. En lång inledning där man verkligen lär känna de olika karaktärerna. Speciellt huvudrollsinnehavaren. Vi får följa med henne överallt. I hemmet, på jobbet, på festen. Genom hennes tankar och funderingar. Men mer händer liksom inte i filmen. Ibland kommer det en intressant scen, men oftast får man ingen uppföljning på det alls. "Åh, vilken hemsk dag jag har haft", säger skådespelaren, men berättar inte varför. Hon säger att hon varit hos läkaren, men vill inte berätta vad hon gjorde där. Någon försvinner spårlöst. Hon berättar om stora planer, men man hör aldrig något mer om dem. Hon håller plötsligt en annan man i handen. "Vem är det??? Jag fattar ingenting", tänker man. Men man får inget svar. Man tänker att man ska stänga av den dåliga filmen, men man fortsätter ändå titta. För ibland händer det något intressant som gör att man tittar en stund till. Så frustrerande måste det vara att följa någons liv genom en blogg. Men en blogg är inte en film. Det är livslevande (oftast) riktiga människor med högst personliga liv, som förvisso har valt att dela med sig av det på Internet. Dock verkar en bloggare som vill ha kvar bara en liten del av sitt privatliv anses vara en dålig bloggare. En bloggare har inte en skyldighet att berätta om varenda liten detalj i sitt liv. Det är viktigt att inte glömma bort det. Man har ingen rätt att bli förbannad när saker inte hänger ihop, när man märker att information blir utelämnad eller när man känner att bloggaren inte är så öppen som man skulle vilja. Jag har lärt mig den hårda vägen genom att skriva för mycket. Därför är jag lite mer försiktig nu. Jag skulle ibland vilja skriva så mycket mer än vad jag gör. Men jag vågar inte. Jag lovar att jag inte går in för "hinta" eller göra er irriterade genom att säga A men inte B. Jag har ingen skyldighet att skriva ett enda ord. Ni kan läsa mellan raderna om ni vill. Men om det blir mer än så, ja, det är upp till mig. Och bara mig.
