Jag fick en fråga: Hej regina! Jag har tänkt på en sak. Jag vet att du är väldigt bra vän med Jacob och har varit sedan evigheter tillbaka. Är F väldigt svartsjuk av sig? Att ens partner umgås ensam med en Av det motsatta könet brukar ju annars vara en känslig punkt. Min pojkvän är väldigt svartsjuk, till och med när jag umgås i grupp med gamla kill-och tjejkompisar är han lite kinkig. Jag är nog också ganska svartsjuk, lite mer än vad jag vill erkänna, men medans han visar det tydligt så är jag mer svartsjuk ”i det tysta” om du förstår vad jag menar? Gud vad rörigt det blev, det jag ville komma fram till var ifall ni är svartsjuka av er. Det känns verkligen inte så! Tror du att det är något man liksom ”växer ifrån”? Jag och min pojkvän fyller 21&22 i år, och som sagt är vi nog lite mer svartsjuka än vi vill erkänna. Inte för att vi har gett varandra en anledning till att inte lita på varandra, så det känns onödigt att vi är det, men vi rår liksom inte riktigt för det .. - Jag tror att vi är lika svartsjuka som genomsnittet är. Varken mer eller mindre liksom. Men just vad gäller att umgås med tjejkompisar, eller någon annan av det motsatta könet så är jag verkligen inte svartsjuk överhuvudtaget. Jag ser det som personer och inte kön. Det beror säkert på att jag själv alltid har haft killkompisar och därför inte tycker det är konstigt. Dessutom är jag ju i en relation för att jag vill vara med den personen och ingen annan, och jag tar väl bara för givet att min partner tänker och känner så också. Vad gäller att umgås med, eller att ha kontakt med ett ex är jag inte svartsjuk där heller. Men allt handlar såklart om rimliga gränser och att man behandlar sin partner som man själv vill bli behandlad. Jag tycker det är så himla tråkigt att vi från barnsben ska "förstöra" vänskapliga relationer mellan pojkar och flickor. Genast ska det skämtas "åååhhhh titta dom är kära", eller "dom kommer bli ihop när dom blir äldre". Tänk om vi slutade se på det så? Tänk om vi inte tog för givet att det alltid måste finnas något annat än vänskap när det handlar om olika kön? Även i vuxen ålder när man pratar om en kvinna och en man som är vänner så är det många som menar att "man inte bara kan vara vänner", eller skämtar om att "de har säkert sex i smyg". Jag tror att detta gör mycket med hur man ser på vänskapen mellan en man och en kvinna. Jag tror också att det är många relationer man går miste om när man tänker på det sättet. Jag har i alla mina relationer varit tydlig med att Jacob är min vän, han är viktig för mig och så är det bara. Han har varit min bästa vän i 12 år och det finns inte på kartan att han skulle sluta vara det. Men självklart respekterar jag min partner och jag vet också att samhället ser det som lite konstigt. Därför skulle jag exempelvis inte sova tillsammans med honom och skulle inte heller ha massa filmkvällar bara jag och han (en film någon gång är ju inget konstigt, men ni fattar), som jag skulle kunna med en tjejkompis. Detta kändes nästan som en liten hyllningstext till Jacob så därför är det inte mer än rätt att det blev ett litet urplock av bilder på mig och Jacob genom åren. Haha. För att återgå till din fråga. Jag tror att det viktigaste är att vara öppen. Presentera din kompis för din partner. Berätta om hur viktig er vänskap är. Låt partnern och kompisen lära känna varandra. Tvinga partnern att inse att det verkligen inte är något hot och att det är hen du vill vara med och att kompisen bara är en kompis. Om det blir något fel någon gång, om någon blir svartsjuk - var ärlig! Prata om det. Om man berättar hur man känner kanske man kan sätta fingret på vad det är som är jobbigt. Var är det skon klämmer för dig? Känner du dig hotad av hans tjejkompisar? Varför då? Är det jobbigt att inte veta vad de gör? Beter han sig annorlunda när han är med dem? Skulle du vilja lära känna dem? Vill du vara med? Vill du att han ska bekräfta dig mer? Det är i så fall saker som kan ändras så att du mår bättre. Kanske är det något man växer från, men det försvinner nog inte av sig själv. Jag tror att det handlar väldigt mycket om hur man styr sina tankar. Det som är fint i det här för er del är att ni båda är svartsjuka och då kan ni ju förstå varandra, jag tror helt klart att detta kommer att gå över för er <3 Var inte svartsjuk i det tysta! Det är verkligen inte konstigt att du känner som du gör och du kommer må bättre av att få ventilera det. Med detta sagt vill jag säga att inte jag heller är perfekt och det är klart det finns saker jag är svartsjuk över. Dock inte att hans kompisar eller andra kvinnor i hans liv, utan det som kan vara jobbigt för mig är dåtid. Jag tänker på vad han hade förr och *hur lycklig han säkert var då* eller *hur bra hans ex säkert var*. Men jag vet att det är dumt att tänka så och därför låter jag inte tankarna ta plats och gör inte heller saker för att trigga dem (exempelvis snoka i Facebookarkiv eller liknande). Jag tänker att det är okej att vara lite svartsjuk. Man är ju bara mänsklig och det vore nästan konstigt om man inte kände något alls? Men man styr sina tankar själv och behöver inte hälla bensin på det som gör ont. Man får helt enkelt tvinga sig själv att tänka logiskt och bete sig så som man själv skulle vilja bli behandlad. Ps. Vill bara understryka att det inte är konstigt att vara uppmärksam på om något känns konstigt. Ibland kan det handla om befogad svartsjuka eller oro, men jag tolkar det som att det inte är så i ert fall. Bara en reminder till alla mina läsare där ute: låt inte er partner försvara sig med "du är bara svartsjuk" när det rör sig om något som är helt rimligt att reagera på. Det argumentet är inte okej. Tänk objektivt och rådfråga en vän i värsta fall. Puss!
