När jag var 14 år var jag på semester på Kreta tillsammans med min familj på pappas sida. Jag och min kusin Charlotte hade lärt känna några killar som bodde på samma hotell och hängde med dem på kvällarna. Min kusin Mathias som var tre år yngre (och en riktig skitunge!) hade en bild på mig i sin plånbok som han gång på gång tog fram och skojade om att han skulle visa för killarna. Det var en skolbild som jag tyckte var den fulaste bilden som tagits på mig någonsin och jag var livrädd för att någon skulle se den. Det kändes som världens undergång. Om de fick se den bilden hade de aldrig velat prata med mig igen. ”Får jag se på bilden”, frågade jag. ”Nej, du kommer bara ta sönder den”, svarade han. ”Nej, jag lovar”, övertygade jag. Till slut gjorde vi en deal. Om jag tog sönder bilden var jag skyldig honom tusen kronor. Han gav mig bilden och genast rev jag den i småbitar, till oigenkännlighet. Mathias blev ledsen och krävde sina pengar. ”Nu ska jag ha tusen kronor!”, sa han. ”Ja, men vi sa inte när. Du får dem när du gifter dig”, svarade jag. Där och då kändes ett framtida giftermål otroligt långt bort och helt ärligt var jag övertygad om att ingen skulle vilja gifta sig med den skitungen (haha). Men 15 år senare kom Malin in i bilden och plötsligt en dag mindes jag denna händelse. En kvinna av mina ord som jag är gav jag därför Mathias ett kuvert dagen innan bröllopet. Ett kuvert med tusen kronor. ”Vet du varför du får det här”, frågade jag. Det tog honom en stund och sedan mindes han. Vi skrattade och han berättade för Malin (som tyckte att det var han som borde gett mig tusen kronor istället som var så taskig ?). Två saker kan vi lära oss av det här. 1) Jag är en person som håller det jag lovar och 2) det är smart att avtala premisser för ett avtal i förväg.
