Telefonen ringde igår kväll. "Hon är sämre, du måste komma hit", säger min kusin. "Okej, jag tar första bussen imorgon", svarar jag. "Nej, inte imorgon. Du måste komma nu". Jag bokade nattbussen och släppte allt jag hade för att åka till Norge. Jag höll andan varje gång telefonen ringde med nya uppdateringar. Klockan 05.00 var jag framme. Tyvärr kom jag för sent. Men jag är glad att jag är här ändå. Det är fint att vara med familjen just nu. Min farmor. Min förebild. Den coolaste, roligaste och mest godhjärtade, kreativa och färgrika person jag vet. Alla somrar jag varit hos dig. Alla gånger du hållit mig i handen när jag varit sjuk. Berättat hemligheter för mig som ingen vet. Tagit mitt parti i varenda fråga. Gett mig extra glass när ingen ser. Hämtat mig i Sverige när jag varit för liten för att åka själv. Ringt bara för att berätta vad som hänt i Glamour. Fått mig att känna mig speciell och lyft bort alla bekymmer från mina axlar. Eller den gången jag var liten och gick loss i din sminkväska utan lov och du hittade mig, skrattade åt resultatet och sa att "ojdå, det är inte meningen att det ska synas" och jag undrade varför det är någon mening med att sminka sig om det ändå inte ska synas. Och du tittade på mig, sa "det har du rätt i" och gick loss i sminkväskan du med. Älskade farmor. Tänk om jag bara får vara en hundradel som du. Då skulle jag vara stolt. Sov gott nu. Vi ses i paradiset <3
