Jag glömde bort att min krönika var i tidningen i måndags. Bättre sent än aldrig. Här har ni den: Jag har tänkt mycket på namn på sistone. Det som triggade igång mig var nog en lista som min vän och hennes sambo hade skrivit över tänkbara namn till deras framtida barn. Jag är inte på smällen och planerar inte att bli på ett bra tag, men jag funderar ändå mycket på det där. Vad hade jag namngett mitt barn? Vissa föräldrar verkar nästan höga när de ska bestämma sig för namn och jag läste på en lista att förslag som Röckmusslan och Lillprinsen trillat in och, som tur är, blivit nekade. Men sen så läste jag vidare och såg att namn som Vilse och Okej blivit godkända. ”Hej, jag är Vilse”. Herregud. Vi kan väl dra slutsatsen redan nu att vissa barn där ute i vårt avlånga land inte kommer att få det lätt. Förutom föräldrar som vill vara lustiga och verkar hata sitt barn redan innan födseln är det onekligen populärt att ge sitt barn ett så originellt och kreativt namn som möjligt. Killnamn blir tjejnamn, diffusa artisttitlar får pryda dörren till barnkammaren, bokstäver läggs till och dras bort och helst ska namnet ha en internationell klang också. Är man hipp döper man sitt barn till något sagoliknande som Saga, Tindra och Engla i tron om att man är unik och speciell. Mja. Tills man möter en annan barnvagn ute på promenaden och kan läsa samma namn på registreringsskylten (ja, tydligen tycker föräldrar att det är supernuttituttigulligt med sådana på barnvagnar) . Plötsligt blir det där ovanliga och speciella namnet bara töntigt. Och ja, just det, vanligt. För det tragiska är att man i sin jakt på att vara originell ändå råkar välja ett namn som tre andra barn i den framtida skolklassen också kommer att ha. Och någon gång då har namnet Maria aldrig känts mer exotiskt. • Ja till Fyra, Mig, Passionfruit, Unistar och Tid som var några av de andra namnen som godkändes. Jag hoppas att någon av er blir politiker. • Nej till föräldrar till barn med namn nämnt ovan som kommer att samlas med högafflar utanför mitt hus imorgon.
