Hej på er! Jag vill berätta för er vad som hänt och hur jag mår. Det här har varit några av de mest jobbiga och påfrestande veckorna i mitt liv. En känslomässig bergochdalbana som tog slut igår. I korta drag: Jag var gravid (ej planerat) (inte heller p-datorns fel) (japp, jag förutser frågorna i kommentarsfältet, hehe) och trodde att jag fick missfall. Sånt händer ju och är ganska vanligt. Men väl hos läkaren efter konstiga smärtor kunde de konstatera att mitt hcg ökade kraftigt och dubblades varje dag precis som en vanlig graviditet - men ingenting syntes i livmodern. Alltså var det inget missfall, för då hade hcg-hormonet minskat. Olika läkare hade olika teorier, kanske var det för tidigt i graviditeten och det var därför de inte såg något, en annan menade att det var utomkvedshavandeskap. I tre veckor har jag levt i ovisshet om vad som skulle hända och fått mängder av olika besked. Jag varit på sjukhuset två gånger i veckan, lämnat blodprov för att mäta hcg och gjort oändliga och noggranna ultraljudsundersökningar. Tiden gick och fortfarande ingenting. De kunde inte se något i varken livmoder, äggledare eller någon annan stans. Väldigt fort kunde de dock konstatera att det inte var en normal graviditet - utan ett X, de visste bara inte var det satt någonstans. Eftersom jag fysiskt mått ganska bra har de avvaktat och följt utvecklingen. Förhoppningen var att ge mig cellgifter så att kroppen skulle lösa det själv, men då hcg:t hela tiden ökade kraftigt och varken minskade eller stannade av fanns det till slut inget alternativ kvar än att operera. Igår togs det beslutet. Läkarna var eniga om att de behövde öppna upp mig för att lokalisera var det var någonstans då jag annars utsattes för en stor risk. Många andra som har utomkvedshavandeskap märker det nämligen inte förrän de får extremt ont, blöder rikligt och äggledaren spricker. De ville inte skicka hem mig ännu en gång. Allt gick så fort igår. Jag blev inskriven direkt och opererades akut. Jag vaknade efter operationen och var så rädd och orolig över vad de hittat och det kändes som en evighet innan läkaren kom och pratade med mig. I mitt huvud katastroftänkte jag att de hittat cancer och plockat ut allting. Jag hade ju ingen aning om vad de hittat och vad de gjort. Till slut kom hon in och berättade att operationen gått bra och att de lokaliserat var det satt och tagit bort min ena äggledare. Det har varit så många tankar hos mig och så mycket ångest dessa veckor. Vad är fel på mig? Kommer jag att kunna bli gravid i framtiden? Enligt läkaren såg allt fint ut där inne och förhoppningsvis har jag goda chanser att bli gravid på naturlig väg i framtiden, man kan inte riktigt veta förrän jag försöker. Om inte annat finns det goda möjligheter med IVF. Läkaren var väldigt snäll och lugnande. Jag/vi har inte gjort något fel och ibland händer sånt bara, ägget fastnar på vägen. Jag ska inte oroa mig över framtiden, den dagen jag vill ha barn ska det förhoppningsvis gå bra. Just nu mår jag ganska dåligt efter operationen. Jag mådde illa av narkosen och nu är jag svullen, öm och har ont i magen, men mest har jag ont i ena axeln konstigt nog. Men man ska läka ganska fort efter en sådan operation, så förhoppningsvis mår jag bra snart igen och kan ta på mig strumporna själv, haha. Det är inte kul att känna sig så hjälplös. Det är många tankar som cirkulerar och mycket oro. Men jag får helt enkelt lita på att det går bra den dagen jag vill ha barn, det är faktiskt ingen idé att oroa sig innan man vet. Läkarna är positiva, så då ska jag försöka vara det också. Det är det enda som plågat mig i allt det här. Smärta, ovissheten och ärren på magen kan jag ta, men att möjligheten att få barn skulle tas ifrån mig hade jag inte orkat. Något som jag inte ens varit säker på att ha varit så viktigt för mig förrän nu när detta hände. Det har varit det enda jag tänkt på och det satte verkligen saker i perspektiv. Tack för all kärlek jag fått dessa veckor trots att ni inte ens vetat vad som varit jobbigt för mig. Ni är så bra <3
