Att få presenter var både det bästa och det värsta jag visste när jag var liten. Jag fick ofta dåligt samvete. Jag kände sån skuld när jag inte tyckte om det jag fick eller inte använde det jag önskat mig. Då och då dyker små minnen upp som etsat sig fast från situationer då presenter gett mig ångest. Här är 4 present-ångest-historier från när jag var liten: 1) Jag visste inget bättre än att bada. Var vi på stranden eller på ett badhus var jag i vattnet konstant. Älskade att simma, hoppa och dyka. En gång önskade jag mig en gul gummibåt av min pappa. När jag skriver gummibåt menar jag ingen stor båt, utan en sån liten uppblåsbar till ett barn. Vi stod i leksaksaffären och min pappa var tveksam. "Kommer du verkligen leka med den då?", undrade han. "Ja!!!", lovade jag. "Du kommer inte tröttna direkt då?". "Nej, jag lovar". Ville inget hellre än att ha en gul gummibåt. Så kul jag skulle ha med den!! Dagen därpå tog min farmors man med mig till stranden. Båten var uppblåst och redo. Som jag längtade! Han tyckte inte om att bada, utan satt i sin strandstol och tittade på mig. Jag gav mig ut med min båt. Men det tog inte lång tid före jag insåg att det inte alls var kul att bada med båten. Den var otymplig, svår att få med sig ut och vad skulle jag göra med den. Bara sitta i den? Det var ju inte alls så roligt som jag föreställt mig. Jag badade en del med båten, bara för syns skull. Men ganska snart lät jag bara den ligga kvar på stranden och gav mig ut själv för att dyka och plaska. När vi kom hem igen frågade min pappa hur det varit på stranden. Jag stod i rummet bredvid och kände mig så skyldig när min farmors man berättade att "det var mycket folk och svårt att hålla reda på var Regina var hela tiden, det var lättare i början när hon hade den gula båten, men för det mesta hade hon inte med sig den ut". 2) Min faster och mina kusiner kom på besök hos oss i Sverige och med sig hade de en present till mig. Massa fin inredning till mitt rum: ett överkast, kuddar och en tavla med ett hjärta. Jag blev så besviken, för allt var i färgen rött! Jag gillade verkligen inte färgen röd och särskilt inte som inredning i mitt rum. Jag försökte låta bli att visa det och tackade snällt. När jag gick in med sakerna på mitt rum och tände taklampan upptäckte jag dock att de inte alls var röda, utan rosa. Cerise-rosa! Det såg bara rött ut eftersom det var mörkt i vardagsrummet. Jag fick genast dåligt samvete och varje gång jag bäddade sängen i flera år fick jag en klump i magen och kände mig så otacksam och hemsk. 3) Den andra cd-skivan jag önskade mig i mitt liv (första var Robyn) var Aqua. Jag och mamma åkte till cd-butiken och det kändes som att hålla i guld när jag lyfte Aquarium-fodralet och gick fram till kassan. Mamma frågade om jag verkligen skulle ha hela albumet och inte bara Barbie girl-singeln. "Det är väl bara den låten du gillar, då är det ingen mening att köpa hela cd-skivan", sa hon. Men jag ville ha albumet med alla låtar. Mamma betalade och jag fick hålla påsen hela vägen hem. När vi kom ut berättade jag för mamma att det första jag skulle göra när vi kom hem var att lyssna på Barbie girl. "Vilken låt ska du sen lyssna på", frågade mamma. Det var då jag kom på att jag kunde ingen annan låt. Jag hade inte hört någon annan låt av Aqua. 4) Slutligen en historia jag vet att jag berättat tidigare, men som måste få vara med i detta sammanhang. Jag gick på gågatan i Köpenhamn med min farmor. Vi gick förbi en gatuförsäljare som sålde små visslor. Det såg ut som en liten rund pappersbit som man lade på tungan. Den lilla pappersbiten gjorde att man kunde vissla vackert som en fågel! Jag frågade farmor om jag kunde få en sån. “Det ser lite svårt ut. Du kommer säkert tröttna direkt”, sa farmor, men jag lovade henne att det är det inte alls och jag kommer leka med den hela tiden. Hela tiden! Hon köpte till slut en liten fågelvisslare till mig och jag stoppade den genast i munnen för att vissla som en fågel. Men det funkade inte. Oavsett hur jag lade den på tungan och hur jag ansträngde mig kom det inte ett ljud. Jag skämdes och efter att ihärdigt ha provat i några minuter bestämde jag mig för att slänga den i smyg och låtsas att jag tappat den för att slippa det pinsamma i att farmor hade rätt. Jag slänger den åt sidan bland kullerstenen och vi fortsätter gå. “Får jag höra lite fågelsång nu då”, frågade farmor. Jag låtsades leta i mina fickor. “Jag tappade den”, säger jag till slut. Farmor som trodde att jag var jätteledsen stannade genast upp och sedan gick vi hela vägen tillbaka och finkammade gågatan och varje liten centimeter vi gått på för att hitta den, men vi hittade den aldrig. : ( Var jag ett överdrivet känsligt barn, eller har ni liknande historier? Dela gärna med er! Jag på maskerad som ett paket. Mer obekvämt än det var gulligt, haha.
