Bättre sent än aldrig. Här kommer min årssammanfattning! Det tog sin tid att skriva. Fick ta en fem-minutare lite här och var. Om ni inte pallar läsa om mitt år, min graviditet och allt vad det är ännu en gång så feel free att scrolla. Men jag gjorde ju en reflekterande sammanfattning av alla mina år på tiotalet och tänker att det vore fint att fortsätta. Kul att ha ju. För mig i alla fall. Mitt år började med ett enda fokus: att bli gravid. Testade allt man kunde testa. Var i naturen så ofta jag kunde, uteslöt gluten och började till och med äta frukost då jag läst att det kan vara bra för hormonerna. Att vilja bli gravid Det var fortfarande pandemi och spelkvällarna höll i sig. Saknar dom. På alla hjärtans dag fick jag praliner och champagne som jag inte hann dricka. För jag skulle bli gravid! Kanske exakt denna dag dessutom. Om man räknar på det kan han ha blivit till på alla hjärtans dag. Kanske inte så konstigt då det är den enda dagen på året vi ligger. Haha eh va. Sista selfien innan jag fick veta. Tur jag druckit vin för det fick jag inte göra på länge. När graviditetstestet blev positivt Jag höll graviditeten hemlig med hjälp av päroncider bland annat. Av min puls att döma, när jag hällde upp i mitt glas i smyg och fifflade ner flaskan i min väska, skulle man kunna tro att jag gjorde något mycket olagligt. Så jäkla jobbigt att dölja en graviditet! Kändes ju som att det stod i pannan på mig. Tur det var pandemi och jag knappt träffade folk. På min födelsedag mådde jag pisssss. Önskade mig att gå till Pinchos för att jag ville dricka en godisdrink. Enda jag kunde tänka mig. Kunde inte äta någonting. Räddningen blev juice och klubbor. Konstant sockertillförsel höll mig flytande. Dessa klubbor var favoriten. De tog slut på mitt Hemmakväll, så jag fick börja gå till ett annat. Sen läste jag att man inte skulle äta lakrits som gravid, men ignorerade det. Började noja över att ta emot ett barn i vårt boende. Bestämde att vi skulle byta ut soffa och matbord till mindre och möblera om för att frigöra mer plats. Oroade mig onödigt mycket över detta såhär i efterhand. Visste inte än att vi skulle köpa en annan lägenhet och att det ju är helt lugnt att ha en bebis i en liten lägenhet. Det löser sig! Den vill ändå bara vara på kvadratmetern som innefattar mammans kropp. Alla bebisgrejer tar såklart plats, men själva bebisen bryr sig inte. Vi gick ut med graviditeten! Minns hur jag kände ett behov av att hela tiden uttrycka hur tacksam jag var när jag berättade det. Det kändes som att det kunde tas ifrån mig annars. Jag gick helt upp i att vara gravid. Något som jag samtidigt skämdes över. Jag har kanske fel, men det känns som att det på sistone blivit coolt att vara casual och utåt sett lite likgiltig till sin graviditet. Att bli uppslukad och längta efter bebisen är töntigt. Man ska vara ärlig med att det är piss. Alla hatar att vara gravida, vill inte ge upp sina barnfria liv och har svårt att känna något för sin bebis. Men om man inte tycker det är piss då? Kan bli lite ledsen att jag känt så nu i efterhand. Att inte vara cool är också tillåtet. Och det här med att man ser ner på kvinnor som ”bara är mammor” eller har sina barn som sitt största intresse. Så förminskande? Låt folk tycka, känna, leva som de vill. You do you. Men jag måste säga att trots min *ocoola graviditet* och första tid som förälder totalt uppslukad av mitt barn känner jag inte på något sätt att jag tappat fotfästet i min identitet eller den jag var. Jag är precis lika mycket mig själv. Men en del av mig (och ganska stor del just nu då jag är mammaledig och precis blivit förälder) har barn. Jag längtade länge efter barn. När vi började försöka var jag redan så långt fram i min längtan att det inte var mysigt och pirrigt längre. Jag blev väldigt snabbt orolig när det inte gick och plusset inte kom. Ibland tänkte jag på vad jag skulle ta mig till om det aldrig skulle gå. Ville jag ens leva längre? Minns att F blev så arg på mig när jag sa så. Det var såklart inte sant, men jag ska vara ärlig med att det var så jag kände. Jag var besatt och deprimerad. Tänkte inte på någonting annat. Hade det inte gått hade jag självklart kommit över det. Men det hade varit en stor sorg. Jag tror att det jag älskat mest med graviditeten är att känna hur det fört mig och F ännu närmare varandra. Ett gemensamt mål, ett delat ansvar. Hade det inte blivit barn hade vi kunnat hitta det på ett annat sätt. Det hade blivit ett liv som är lika värt att leva. Jag har under dessa månader funderat mycket på just detta. Vilket typ av liv jag vill leva. Jag vet faktiskt inte. Jag gillade mitt liv som det var innan barn och kommer att sakna det. Det var också bra. Tyvärr kan man ju inte ha både och. Jag valde denna väg och är lycklig över det. Men annat är också bra. Jag tycker inte att barn är meningen med livet. Det säger jag inte bara för att jag vet hur det kändes när folk med barn sa så när jag var ofrivilligt barnlös. Angående det spelade det ju ingen roll vad folk sa när jag var i det läget. Inget blir ju rätt. Speciellt när föräldrar klagade över lite sömn. Vad hade jag inte gjort för att ha en bebis som gjorde mig sömnlös liksom. Fattar dom inte hur lyckliga de är! Det kändes nästan bättre med de som faktiskt beskrev det som den ultimata lyckan och meningen med livet. Det var ju ändå så jag föreställde mig det. Barn är inte meningen med livet enligt mig. Men det är absolut en av flera meningar. Det är meningen med mitt liv, just nu. Vi köpte lägenhet! Här ovetandes om hur omständligt allt skulle bli med renoveringen. Lägenheten kommer bli jättebra och jag ser fram emot flytten. Men med facit i hand hade vi inte köpt den. Det känns lite sorgligt att tänka på jag var så ensam de sista månaderna av graviditeten. F var iväg och fixade med saker hela tiden och när han väl var hemma var han inte närvarande ändå. Det var hela tiden något han behövde lösa/rita/planera/boka/fixa. Han har säkert känt sig lika ensam. Vi räknade inte med att jag skulle vara i så fysiskt dålig form som jag var. Foglossningen gjorde mig strandsatt hemma och med allt att tänka på inför bebisen var jag inte till stor hjälp annars heller. Jag tänkte på bebisen och F tänkte på lägenheten. Älskade min mage. Det var som en accessoar. Kände mig snygg i alla plagg. Hade som sagt foglossning och cyklade överallt. Till och med till stranden några hundra meter bort. Älskade att vara gravid, men vad rövigt det var med foglossning. Till och skönare när bebisen sparkar en skada på revbenet. Haha. Psykiskt var det dock en dröm. Var så orimligt kär i min kille. Har aldrig varit så lugn, lycklig och harmonisk. Hade F fått välja hade jag varit gravid 4-ever. Att bli gravid var lite som att gå med i en sekt tycker jag. Fast på ett positivt sätt. Helt plötsligt hade jag fått medlemsskap och tillhörde en klubb. Föräldraklubben. Nu var jag en av dem, och togs emot med öppna armar i gemenskapen. Fick tips, stöttning och kärlek. Så otroligt fint. Men trots detta "medlemsskap" kände jag mig som en bluff. Kändes som att jag bara låtsades. Inte skulle väl jag också vara en av de som sover dåligt, kämpar med bröstpump och bajsblöjor. Näää. Det känns fortfarande så. Som att jag liksom låtsas när jag går runt med barnvagnen. Alla andra är föräldrar, men jag är inte en av dem. Undrar när den känslan går över. Om den någonsin gör det? Känner så med allt. Med att vara vuxen exempelvis. Eller på mitt jobb. Närsomhelst kommer de väl på att jag egentligen inte kan något alls. Det närmade sig. Och sen kom bebisen. Dagarna på BB Att vara hans mamma känns som det mest naturliga i världen, konstigt nog. Trodde inte alls att jag skulle uppskatta den första tiden som mest går ut på att mata-byta blöja-trösta. Tänkte att jag inte är den omhändertagande typen. Men jag tycker det är hur mysigt som helst. Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare att bli mamma än vad det var. Jag förväntade mig verkligen det värsta. Men jag har aldrig känt mig överväldigad. Har nog fått en väldigt enkel bebis. Jag kan dock se tillbaka på det som extremt jobbigt. De första veckorna exempelvis var ju otroligt tuffa. Bebisen skulle vara på mig dygnet runt, det var svårt att ens sköta min hygien, lyckades inte ens äta om inte F var hemma och nätterna gick ut på blöjor och skrik. Men där och då när jag var i det upplevde jag ändå inte det som så jobbigt som det var. 2021. Mitt största år någonsin. Och kanske även det bästa året i mitt liv. Jag har känt att mitt liv stått lite still i några år, men plötsligt rasslade allt till på samma gång. Det bästa av allt är hur jag och F växt tillsammans och hur vår relation utvecklats sig. Jag är verkligen så glad, trygg och lycklig med honom. Och Henri kom till oss! Vår lilla gulleboll <3
