Näst sista delen av resan genom decenniet är här! Dags att skruva tillbaka tiden till 2018: I början av 2018 var saker fortfarande mycket förvirrat och turbulent. Jag och F bodde fortfarande tillsammans och pendlade mellan att *allt var som vanligt* och att vi inte sa ett ord till varandra om dagarna. Det är svårt att göra slut och fortfarande bo ihop. Var så förvirrad och ville komma bort för att samla mina tankar för att reda ut vad jag egentligen kände. Andreas skulle åka bort och erbjöd mig att bo i hans lägenhet i Malmö en vecka, så det gjorde jag. Den veckan köpte jag en lägenhet! Jag gick egentligen bara på känsla. Var totaltheltförvirrad, men tänkte att nu gör jag något bara för mig. För att jag ville. Den var dyrare än jag tänkt mig och tickade egentligen inte alla boxar jag tänkte mig från början. Men den hade "det". Snedtak, men ändå riktiga fönster, mitt i stan och högt upp. Kände mig liksom hemma när jag kom in. I februari på alla hjärtans dag lekte vi att allt var som vanligt och att vi inte alls köpt varsin lägenhet och fuckat upp allting och gick på dejt <3 Min pappa blev sjuk. Ett munsår han haft i munnen länge visade sig vara cancer och efter det gick det mycket fort. Hans tänder drogs ut och sedan blev det en stor operation där delar av tungan och hans käke opererades bort. En mycket tuff återhämtning med en lång strålbehandling väntade och sen fick han lära sig att prata på nytt. Han kan faktiskt prata ganska bra idag, vilket vi inte trodde. Vi brukar dock skoja om att han har en annan dialekt nu när han inte kan rulla på r:en och istället skorrar. Han borde varit skåning säger han. Var i Norge fram och tillbaka många gånger för att hjälpa till med saker och träffa pappa innan och efter operationen. Operationen tog en hel dag och vi alla gick på helspänn. Läkaren hade sagt att han skulle ringa en viss tid, men det dröjde flera timmar extra och jag var säker på att det inte gått bra. Mådde illa i flera dygn efteråt. Det känns som att cancern kom plötsligt från alla kanter. Mamma hade upptäckt en knöl i bröstet året innan som visade sig vara bröstcancer. Beskedet, operationen och återhämtningen var dock över så snabbt att jag knappt hann reagera. Pustade bara ut eftersom det gått så bra. Sen dog min farmor (också bröstcancer) och sen det här med min pappa. Jag fyllde 29! Ida gjorde bästa kortet ever till mig. I födelsedagspresent fick jag flytta in i min lägenhet! Fick bygga upp ett liv på nytt. Jag sålde och slängde allt jag hade när jag flyttade in hos F och hade därför inget alls. Först in var en soffa och ett matbord och så småningom fylldes lägenheten med möbler. Fick sova på soffan några månader och använde fönsterkarmen som stol vid matbordet. Men blir rörd att jag trots det köpte blommor till mig själv? Man får göra vad man kan osv. F bodde hos mig redan från början. Eller sov där i alla fall. Vi gjorde aldrig slut på riktigt, men var ändå inte helt säkra på oss. Men här någonstans slutade vi fundera så mycket och körde bara på. Vissa dagar kändes det jättebra och andra dagar tungt. Hur reparerar man liksom, går det ens? Nu när vi har köpt två lägenheter och allting. Han skulle renovera sin lägenhet och bestämde sig därför för att gå all in med det. Så kunde vi bestämma sen om han skulle sälja, hyra ut den eller bo där. Jag var därför väldigt ensam. Han var i lägenheten varenda kväll, helg och ledig dag. Men behövde tid för mig själv och hade mycket tid med kompisar. Minns hur folk, kompisar och ni frågade om status kring allting och det var så svårt att svara på. Vad ska man svara andra när man knappt vet själv vad som händer. Brukar få frågan om hur man hittar tillbaka till varandra efter en kris eller ett break up och svaret är att jag vet inte. Jag vet bara att det tar tid och att man måste ha tålamod. Det är inte förrän i år jag känt att det verkligen känns 100% bra igen och att vi är tillbaka till där vi var. Det blev vår! I april påbörjade jag även en ny tjänst, ett vikariat på ett och ett halvt år som marknadsansvarig. Det var ett steg upp både i lön och befattning, så det kändes väldigt kul. Omg, minns ni blåmärket haha. Jag var på fest och skulle skoj-klättra på en stege till en våningssäng. Sämsta idén. Jag trillade (och slog sönder en bordslampa i mitt fall, pinsamt eftersom det var första gången jag var hemma hos min kompis kille). Hade ont, men tänkte att det inte var så farligt ändå. Blev så chockad när jag vaknade dagen efter och såg det här?? Supersommaren började. Sommaren 2018 var helt galen. Det var stekhett från maj till september. Helt fel tajmat med att flytta in i en vindsvåning...menmen. Wow vilken sommar det var. Jag var utomhus i princip hela tiden. Jag mådde kanske inte 100% bra om jag kände efter, men jag levde verkligen livet. Vi åkte på en all inclusive resa till Kreta och gjorde inget annat än att äta, dricka, spela kort och mysa. Vi behövde inte ens välja vilken restaurang att gå till. Vi behövde verkligen det. Ny miljö, ingen renovering, inget att tänka på. Bara tid med varandra. När jag kom hem väntade ett jobbigt telefonsamtal. Mammas cancer var tillbaka. Denna gång slog det hårt för mig. Jag trodde att vi lyckats vinna och tumören var bortopererad utan spridning. Det var ju över så fort, innan jag förstått, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Nu var det metastaser. Har skrivit om det här. Följde med mamma till läkaren för att höra vad som händer nu och sen åt vi mat ute och drack bubbel på bubbel. Det blev operation igen. "Ta bort allt bara", sa mamma. Sen väntade jobbiga cellgiftsbehandlingar och strålning. Mamma har berättat hur det kändes som att livet gick ur henne efter en dos cellgifter. Hennes sambo kunde se det i hennes ögon, att nu kickade giftet in. Hemska grejer. Inte nog med det åkte hon på en allvarlig inflammation på aortan och fick ligga inne på sjukhus ett tag. Hennes värden var dåliga och de kunde inte hitta orsaken trots mängder av tester. De fortsatte ge henne medicin hon inte skulle ha. Det var nära att gå riktigt illa. Tänk om den brustit. I samma veva åkte jag på en rejäl förkylning och en smärta i örat. "Det ser inte ut som öroninflammation", sa de på vårdcentralen, men ett dygn senare sprack min trumhinna?! Hörde knappt något på flera veckor. Det blev vinter. På något sätt gjorde detta år med elände och sjukdom mig mer ödmjuk inför livet. Kände mig maktlös och dödlig. Vetskapen om att inget är för evigt gör stunden som är just nu viktigare. Det gör också att andra problem känns mycket mindre. Jag tänker varje dag på att jag är tacksam över att jag är frisk, allt jag får uppleva och att jag är lyckligt lottad som får sova intill en varm kropp. Hoppas jag aldrig slutar känna så. Kramade mamma på julafton och vi sa att nästa år kommer det vara hår under luvan <3 Sen åkte jag till Norge för kusinhäng och projekt pepparkakshusbygge. Vid nyår fick jag en kyss på tolvslaget och även om inget var perfekt var jag tacksam över att vi fucking lever. 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017
