Dags för 2017! Tre delar kvar av resan genom decenniet. Vi (och min stackars svullna mage) började repa oss. Men jag mådde inte bra. Jag jobbade extremt mycket 2016. Jag gick upp innan 06.00 och kom hem efter 18.30 varje vardag. Här är ett inlägg om hur min morgon såg ut. På kvällar och helger sysslade jag med mitt eget företag. Skrev texter, fotade, redigerade bilder, svarade på mejl och så vidare. Jag sov för lite och hade knappt någon kravlös fritid överhuvudtaget. Jag minns hur jag desperat försökte somna på kvällen, men bara låg och vred mig och tänkte på allt jag behövde göra imorgon, och hur jag vaknade flera gånger varje natt med hjärtklappning. Min kropp var på högvarv hela tiden. Dessutom var jag ledsen. Jag var så himla ledsen. Jag kände mig sårad och som att något gått sönder inom mig. Jag grät varenda dag. Grät mig till sömns, tog min kudde och gick ut och lade mig på soffan på natten för att F inte skulle vakna, eller gick runt kvarteret till 04.00 på morgonen och det var två timmar kvar tills jag behövde gå upp. Jag tror inte att jag var deprimerad, för jag har varit det tidigare och då kunde inte ens kliva upp ur sängen. Nu kunde jag ändå skådespela mig igenom livet, men det var helt klart en psykisk kollaps. Tänkte flera gånger att jag behöva prata med någon och googlade även fram nummer, men man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag hade inte energin som krävdes för att ta tag i det. Mitt humör var så instabilt. Det pendlade hela tiden mellan glad, ledsen och arg på ett oförutsägbart sätt. Jag kunde helt plötsligt bryta ihop och då kunde jag inte göra annat än att lägga mig i sängen och bara ligga där. Vet inte hur många helger och dagar jag förstörde genom att helt plötsligt bara stänga av. Herregud vad F kämpade. Tröstade, mutade, fjäskade. Och jag var bara elak tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra, så snart började han göra inget alls. Jag bestämde mig för att säga upp mig. Jag hade först ingen plan på vad jag skulle göra istället, jag visste bara att jag behövde göra det. Jag kunde inte ha det såhär. För att rädda mig själv (och min relation) behövde jag ändra på något. Jag ville inte sluta med bloggen och skrivande, så det fick bli så. Funderade på att söka deltidsjobb, men bestämde mig ganska snart för att köra all in på mitt eget istället. Nu blev jag dock nervös. 2017 är inte året då man egentligen satsar på blogg. Nu var Instagram och Youtube det stora. Även om jag tjänade bra på bloggen i nuläget betyder inte det att det kommer hålla långsiktigt. Jag började bli nervös. Tänk om jag gjort bort mig. Jag åkte till Stockholm för att gå på event, träffa samarbetspartners och förhandla kontrakt. Från och med då blev jag stenhård med att få rimlig ersättning för det jag gör. Jag fyllde 28! I april jobbade jag min sista dag som anställd. Vi firade med att åka på spa. Ett sponsrat besök. Ej populärt...haha : )) Jag var som sagt orolig över hur det skulle gå att satsa all in på bloggen vilket ledde till att jag liksom...försökte för hårt. Jag hade inte funderat på hur en upptrappning av min blogg skulle se ut och sättet jag gjorde det var inte helt "jag". Jag har alltid lagt mycket tid på innehåll och text, men nu hade jag ju mer tid att lägga. Men vad skulle jag lägga den extra tiden på? Och vad ska alla de extra inläggen egentligen handla om? Resultatet blev väldigt krystat och inte så jag. Ganska snart insåg jag dock att min uppsägning skulle handla om att jobba rimligt mycket och att jag nu faktiskt fick vara ledig, inte bara fylla hålen med annat. Jag behövde också vila upp mig från en kommande utbrändhet som var mycket nära ifall jag skulle fortsätta som jag gjorde. Så jag drog ner på tempot. GUD vad mycket skit jag fick för det! Främst på skvallerbloggar som kritiserade mig för att min stora "satsning" inte resulterat i något alls. Allt kritiserades. Vad jag skrev, hur mycket, hur ofta och vad jag gjorde. Ett klimat jag inte upplevt tidigare. För första gången blev jag osäker och började bry mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig. Minns hur jag läste absolut varenda kommentar under varje inlägg på Bloggbevakning och höll andan när jag läste elaka saker om mig själv. Sen kunde jag ha en klump i magen en hel dag. Kände mig så himla dålig. Sommaren kom och jag började må bättre. Minns att jag såg det på mig själv i spegeln. Jag kunde se stressen försvinna ur mitt ansikte. Och bästa av allt. ALL TID JAG VANN MED DOM JAG ÄLSKAR. Fy tusan vad lycklig jag är för det. Alla resor till Norge exempelvis. Jag träffade min familj mer detta år än jag någonsin gjort. Kommer aldrig i livet jobba för mycket igen. Finns så mycket annat i livet som är mer värt. Vi var på livets resa i Italien. Besökte Milano och många ställen runt Gardasjön. Bästa resan i mitt liv trots extrem värmebölja och värmeutslag på hela kroppen. Hösten kom och flera av mina vänner blev gravida. Jag hade inte förväntat mig detta, men det kändes så jäkla jobbigt varje gång. Jag vill inte vara en missunnsam person och jag önskar mina vänner allt bra i livet gånger en miljon. Men det gjorde ont. Jag tror att något väcktes i mig när jag blev gravid, det var som att en knapp trycktes på on. Jag har aldrig varit intresserad av barn, men plötsligt var det något jag funderade på dagligen. Från att tidigare inte riktigt vetat om jag ville eller inte kände jag nu att jag verkligen ville ha barn. Jag kände mig dock inte redo, varken i mig själv, i livet, eller i vår relation. Men skulle liksom vilja vara redo. Det är så svårt att förklara. Det fanns en längtan i mig som var större än mitt förstånd. Efter att ha jobbat endast med min egna grejer några månader och vilat upp mig började det kännas väldigt ensamt och tråkigt på vardagarna. Blev därför glad när mitt gamla jobb hörde av sig och ville att jag skulle komma tillbaka. Ja tack, sa jag. Började jobba med den norska marknaden och var på kontoret tre dagar i veckan. Perfekt för mig. Min farmor dog. Denna bild är tagen den sista gången jag träffade henne <3 Här är några inlägg jag skrivit om det: Vår sista stund tillsammans Allt det som var farmor Jag sitter här och hon ringer inte Min farmors död framkallande en extrem dödsångest hos mig. Jag låg varje kväll och funderade på död, sjukdomar och att livet tar slut. Jag började också tänka mycket på framtiden. Dessutom började vi närma oss samma tidpunkt på året som när allt hände med mitt utomkveds. Det kändes likadant i luften, luktade och kändes samma. Plötsligt kom alla känslor från förra året tillbaka. Jag försökte prata om framtiden med F, men det gick liksom inte. Jag klarade inte det. Det var för skadat. Lång historia kort bestämde jag mig för att det inte funkade och att det bästa vore om vi gjorde slut. Vi har alltid älskat varandra och alltid velat vara med varandra, men det kändes för svårt. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer komma tillbaka till där vi var. Det gick inte. Kort därefter köpte F en lägenhet och det var plötsligt på riktigt. Så himla svår situation, för vi ville vara med varandra. Men det gick ju inte. Eller?! Var så ledsen. Vi båda var ledsna. Och förvirrade. Om man ska säga något positivt om 2017 så gick det väldigt bra för mitt företag i alla fall. Hade ju varit så orolig och jobbat betydligt mycket mindre, men det visade sig bli ett av mina mest lönsamma år någonsin. Så ironiskt. Julafton kom och jag satt hemma ensam. Hade sagt till min mamma att jag skulle fira med F, vilket hon såklart tyckte var konstigt pga sjukt oklar status. Haha. Men jag ville inte träffa någon. Åkte dock och träffade honom och hans familj senare på kvällen. Sedan firade vi nyår på spa och vid tolvslaget grät jag. Fyfan vad piss allt blivit. 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.
