Resan genom decenniet fortsätter och det är dags för 2013! Förlåt i förväg för lååångt inlägg. Du får en tia om du orkar läsa. På Alla hjärtans dag gjorde Andreas en kaka till mig och skrev R <3 A istället för tvärtom. Så himla talande ändå i efterhand. Det var alltid jag som var mer into honom än tvärtom. Och kort därefter tog det slut. För att bli bra igen och ta slut igen. Minns att vi satt i soffan en kväll och jag frågade honom om han var kär i mig. Jag fick inget svar. Jag frågade sedan om han älskade mig och fick inget svar på det heller. "Vill du ens vara ihop med mig", frågade jag desperat och det enda han svarade var "ehhh". Det var tydligt hur det behövde bli. Jag fyllde 24 år detta år, men minns inte ens om jag firade. Mådde ganska dåligt hela våren. Jag begravde mina sorger i skolan. Med plugg och den ena studentfesten efter den andra. Och ny frisyr såklart! Mittbena och rågblont hår. Trivdes bra i detta, men har en virvel i mitt hår som gör det jättesvårt att ha mittbena, så jag gav upp den snabbt. På tal om hår. Testade ett trick jag läst i en tidning. Att sova med en knut för att få perfekta lockar. Ehm ja. Mami <3 Mimi! <3 Min favoritoutfit 2013. Kjol och collagetröja. Hade tydligen även en keps-med-nitar-period. Breakupet blev en vändpunkt i mitt liv. Äntligen bestämde jag för att ta tag i mig själv. Dels i mitt mående, men också i skolan. Jag hade tills nu varit osäker på vad jag ville göra och därför inte brukat allvar. Men jag insåg att jag nog aldrig kommer vara helt säkert på vad jag vill göra (haha rätt, är fortfarande inte säker) och det ju var bättre med en examen än noll examen. Mitt företag rullade på bra och jag hade massor av skrivjobb. Jag hade inte behövt plugga egentligen, men det har ändå alltid känts viktigt för mig att göra det. Men jag prioriterade hela tiden mina jobb vilket gjorde att jag hade oavslutade kurser. Det ledde till att jag kom under den spärr som fanns för andra året i min utbildning. Det fanns alltså en risk att jag inte fick fortsätta. När jag insåg det var det som att något tändes i mig och jag fick en vilja att prioritera skolan och att kämpa. Sommaren lade jag på att tenta av kurserna jag saknade och till hösten var allting fixat. Men det var inte bara plugg, det var fest också. Har nog aldrig varit på så roliga fester som när jag pluggade. Herregud vad sjukt det var ibland. Att man orkade. Betty och Tim! Vilken trio vi var alltså. Mina skolbästisar. Umgicks med dessa två dag och natt i tre år. Det är så fint att ha bästisar i sin klass. Alltid någon som sparar plats till en på föreläsningar och som man kan ringa i panik över frågor. Varför är jag så dålig på att upprätthålla relationer? Så fort det naturliga som håller ihop en försvinner är jag så dålig på att hålla kvar kontakten. Hand upp alla som trodde jag hade ihop det med Tim. Men nej, bara kompisar. Den sommaren använde jag till att bygga upp mig själv. Det är mycket som ska till för att må bra och det finns inte ett facit att tillgå, men något som verkligen hjälpte mig är Law of Attraction. Folk blir skeptiska när jag pratar om det här och jag förstår det. Det är väldigt flummigt. Men jag måste erkänna att tänket i attraktionslagen hjälpte mig. Dels att komma över Jimmy på riktigt, men också att förlita mig på min egen förmåga och att saker löser sig. Att inte oroa mig och att tänka och sikta rätt. Jag är egentligen en väldigt orolig själ som övertänker och grubblar, men sedan jag läste om attraktionslagen har jag kunnat slappna av. Så som jag riktar min energi - så kommer det bli och det jag inte kan styra över kan jag inte styra över. Något som också hjälpt mig väldigt mycket är att lära mig om min pms och hur mina hormoner styr mig. Den sommaren blev jag hel i mig själv. Ingenting gjorde ont längre. Jag sov inte till 14.00 varje dag för att ångesten lamslog mig tills att ens kunna komma upp ur sängen och jag sökte mig inte till killar bara för att jag inte ville vara själv. Jag klarade mig själv på alla sätt. Jag behövde inte någon. Och så kul jag hade! Jag var fri. Jag hade haft ångest i så många år och vid perioder varit väldigt deprimerad, att nästan aldrig känna så längre var som att tusen stenar hade lyfts bort. Jag och Lina åkte till Turkiet. Vi gjorde inte annat än att sola och festa. Jag blev brun! En av kanske fem gånger i mitt liv. Haha var så stolt. Blev så blond av solen också minns jag. Sen kom sensommaren och jag hälsade på min farmor i Seljord dit hon hade flyttat med sin man. Farmor bodde där i fem år, men ändå var jag bara där en gång. Får så ont i hjärtat när jag tänker på det. Varför är jag så dum i huvudet? Jag visste att hon inte skulle leva för evigt, varför tog jag mig inte tiden att åka dit oftare? Varför satt jag inte och lyssnade på farmors historier om gamle dager, krigen, den gången bombplanen kom och de fick gömma sig i skogen, den gången jag var liten och vi blev attackerade av myggor i skogen eller när hon trodde att min styvpappa hade ögon av glas. Hade gjort vad som helst VAD SOM HELST för att höra en enda historia igen. Fan fan fan. Hon hade gjort ett rosa rum till mig </3 Sedan blev det höst, skolstart och avstampsfest. Här stod jag pepp på fest utan en aning om att jag om någon timme skulle bli askär. Och behöva sova på en soffa här för att jag inte kom hem, haha. Jag träffade Johannes på denna fest. Ungefär två månader senare blev vi tillsammans och jag hade fram tills denna dag aldrig varit så kär i någon (förlåt tidigare pojkvänner, haha). Jag förstod inte det förrän då. Jag gick på moln. Förutom att vara nykär åkte jag till Stockholm och vann Guldpennan. Och satte i extensions. Vilken dum idé det var. Håret blev så sjukt tungt och när jag tvättade håret att jag typ fick ont i nacken, haha. Sen såg det inte klokt ut då löshåret inte hade samma fall som mitt eget. Fattar inte ens varför jag gjorde det?? Jag hade ju så fint hår. Aja. Sen hände något av det största jag varit med om karriärmässigt. Jag blev nominerad till Årets krönikor i Tidskriftspriset! Jag har ju vunnit en del priser genom året, men det här är ändå det som känns roligast. Tidskriftspriset är ju tungt. Kommer aldrig glömma när Veckorevyns chefsredaktör ringde och sa att de hade skickat in mina texter tidigare på året och att jag nu hade blivit nominerad! Jag vann inte, men är mycket hedrad över nomineringen. Här är jag, Angelica Lagergren och Josefin Knave på Tidskriftsgalan. Just det! En annan stor grej, i alla fall till bloggen sett, grej hände. Jag avslöjade mitt namn! Jag hade i fem år endast bloggat under pseudonym. Men nu blev det ohållbart och en dag bestämde jag mig bara för att inte vara Egoina längre. Här skriver jag om det. Andra halvan av 2013 var en av de bästa perioderna i mitt liv. Jag mådde bra i mig själv, hade fått ordning på mitt liv samt mina studier och jag var kär. Hejdå 2013 och tack för allt. Och välkommen 2014! Men dig tar vi nästa gång. 2010. 2011. 2012.
