Det är snart två år sedan jag födde barn. TVÅ ÅR. I min värld var det ju nyss men okej. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om min kropp ett år efter graviditeten. Jag läste nyligen att det tar kroppen 7 år för återhämta sig helt efter en graviditet. Det låter ju helt galet. Så nu kommer jag uppdatera en gång om året i 7 år om detta. Skoja. Men tänkte att det kanske vore intressant med en status nu när det ändå gått ganska lång tid och några tankar om det här med att vara mamma. Kroppens generella status Ganska bra. Jag har fortfarande känningar av foglossning och behöver helst sova med kudde mellan knäna. Men det känns som att det där bara är så för mig. Är kanske inte ens kopplat till graviditet. Jag lyfter och bär Henri väldigt sällan nu och jag bär aldrig honom i bärsele längre. Lite synd för jag var ganska stark för ett år sedan. Not so much nu. Allt har återhämtat sig ”där nere” och funkar som det ska, kan exempelvis använda menskopp igen utan problem. Musklerna är dock inte som de var och kommer väl aldrig bli, men vi kämpar på med knipövningar livet ut va. Och där gjorde ni en knipövning. Varsågod. Ytligt → En ytlig störig grej är att mitt hår har *återhämtat sig* och är i en mindre snygg fas där allt hår som trillade av nu är några centimeter långt. Ser konstigt ut på vissa ställen och luggen är typ en gardinlugg fast en ful sådan. Borde kanske bara ge efter och klippa en? → Bristningarna är borta. Hade röda streck på magen, särskilt runt naveln och på brösten. Helt otroligt, det trodde jag inte. Huden är liksom skrynkligare, men annars finns det inte ett spår. → Henri ammade 90% från ett bröst och jag var "rädd" att jag skulle få ett stort och ett litet bröst sen, eller ett hängbröst och ett vanligt. Haha. Men de är samma-ish igen. Att sluta amma Jag slutade amma (för tredje gången) i april och vill ni veta något sjukt. Jag har fortfarande mjölk! Inte alls mycket, men ändå. Eftersom jag började amma igen så många gånger så kanske kroppen inte helt litar på att det är helt över och håller igång lite just in case, haha. Som ni minns var mitt amningsavslut inte alls kul. Jag tvingades göra det mot vår vilja eftersom Henri inte åt någonting annat och sov jättedåligt om nätterna. Jag testade allt möjligt, men till slut blev det att sluta cold turkey. Det var HEMSKT. Jag åkte först iväg med jobbet två nätter för att sedan sova på soffan när jag kom hem. Hans förtvivlan, särskilt på nätterna var hjärtskärande. Han var han otröstlig i timmar varje natt och det pågick i flera veckor. När han ”kommit över amningen” fortsatte han att sova oroligt och vakna med panik. Det pågick i månader. Det gick inte att få kontakt med honom. Ingenting funkade. Han gallskrek och ville inte att vi skulle röra honom. Låg på golvet, kröp under sängbordet, dunkade huvudet i elementet. Det var fruktansvärt. Minns hur jag, när han äntligen somnade efter kanske 2-3 timmar, låg vaken i chock för att det var så påfrestande. Han sov någon timme och sen började det om igen. Varje natt när vi skulle sova stålsatte jag mig för jag visste vad som väntade. Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu sover han för det mesta bra <3 Mensvärk Innan jag blev gravid hade jag fruktansvärd mensvärk. Ofta i klass med förlossningsvärkar helt ärligt. Jag har varit nära på att åka in till sjukhuset flera gånger för att jag trott att något varit allvarligt fel. Efter graviditeten: ingenting! Det är klart jag känner att jag har mens, men jag har ingen smärtsam mensvärk längre. Jag har hört att det blivit tvärtom för många, att mensvärken blivit värre och var därför orolig över det. Min egen teori utifrån saker jag läst (som ni ska ta med en nypa salt då jag inte är kunnig nog hehe) är att jag tidigare hade östrogendominans, eller rättare sagt progesteronbrist. Balansen mellan östrogen och progesteron var inte optimal. När man är gravid har man skyhöga nivåer av progesteron och mycket progesteron skapar fler "receptorer", och därför har jag mer progesteron även nu efter min graviditet. Som sagt, vet inte om detta är sant. Hur som helst är jag mycket glad över att slippa mensvärken. Och när vi ändå pratar om mens. Jag fick tillbaka min mens tre månader efter att jag födde (trots helamning). Jag trodde att amningen gav ett ganska säkert skydd. Det gjorde den inte nej : )) Två år som mamma Ibland tänker jag att vi upplevde tvåårstrotsen omvänt. Han kom ut i trots. Han skrek sina två första timmar i livet och inget hjälpte. Han ville inte från dagen han blev född byta blöja och det har varit likadant sen dess. Och så fortsatte det. Blir svettig av att tänka på den första tiden. Hur jag inte ens kunde duscha det snabbaste jag kunde utan ett hysteriskt barnskrik i bakgrunden. Enda gången han var nöjd var när han ammade och var hos mig. Han ville ingenting. Inte ha på sig mössa, inte åka bil, inte åka vagn. Minns promenaderna till BVC (innan jag äntligen gav upp vagnen och använde selen) där han gallskrek hela vägen och till slut grät jag också, haha. Hade skrivit in oss på BVC en bit bort eftersom vi skulle flytta och dit gick jag en gång i veckan gråtandes med en bebis som bara skrek och skrek. Han var en så missnöjd bebis. Han ville så mycket, men samtidigt ingenting. Han var omöjlig att somna och har alltid sovit minst ett sovpass mindre än vad han "ska" för sin ålder. I vissa perioder var enda sättet för honom att sova att jag guppade honom i selen. Han vaknade sekunden jag slutade. Nätterna funkade dock bra, antagligen pga fri mjölkbar. Men när jag slutade amma började kaoset på riktigt. Man orkar inte när man inte sover. Den perioden minns jag med skräck. Jag undrade vad fan vi hade gett oss in i. Fantiserade om att bara dra. Nu skiter jag i det här. Kände mig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte hantera mitt barn. Dagarna var också enormt påfrestande. Han var så uttråkad. Det gick inte att vara hemma. Han rev lägenheten, haha. Vi var ute med honom i skift och det slutade varenda gång med att jag skickade 10 sms i rad till F om att jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han vägrade åka vagn, vägrade bli buren och låg bara på marken och skrek. Jag hade ångest när jag hämtade honom på förskolan för timmarna innan F kom hem från jobbet var så otroligt långa. Vid den här tidpunkten gick jag med i en grupp på Facebook för föräldrar med HNB-barn. Jag vet inte om Henri var en high need baby. Men det spelar ingen roll, för jag behövde den gemenskapen ändå. Det var så fint att läsa andras historier, att känna igen sig och inte minst alla bra tips och råd jag fick. Jag var inte ensam. Och det är därför jag skriver detta. Jag har övervägt länge om jag ska berätta hur tufft jag tycker att det har varit, känns som att jag måste lägga in en megabrasklapp om hur mycket jag älskar honom. Men det fattar ni ju. Idag är han harmonisk, nöjd och glad för det mesta. Han är trotsig, absolut. Men det går inte att jämföra med hur det varit. Det går att kommunicera, att förklara och trotsen varar bara korta stunder. Vi har inte längre ett barn som skriker oavbrutet i timmar medan vi inte kan göra annat än att titta på. Jag längtar efter honom på dagarna. Älskar att umgås med honom. Det är inga problem att vara själv med honom längre. Jag känner att jag har ”knäckt koden” vad gäller många saker och vet vad han behöver. Det funkar så bra nu. Älskar att vara Henris mamma. Vill jag ha fler barn? Jag känner absolut inte att jag vill ha fler barn just nu, men tanken är inte längre lika främmande. Jag har börjat fantisera och längta lite efter ett syskon. Jag känner mig absolut inte klar med att ha en bebis. En ettåring däremot : ))) haha När det var som jobbigast minns jag att jag sa till mina vänner att om det i framtiden blir lättare och jag är sugen på att skaffa fler barn – snälla påminn mig om att jag inte kan göra om det här. Det går inte. Lite så känner jag. Jag är rädd för hur det skulle bli och vill inte gå igenom det där igen. Men det är inte alls säkert det skulle vara likadant. Kanske får jag ett barn som älskar att åka vagn, sover hela tiden och inte har någon supervilja. Vem vet, haha. Något annat jag tänker på är ju också att jag psykiskt inte mådde bra Henris första tid. Jag hade så mycket med mig själv att energin inte var vad den borde varit. Det är säkerligen en bidragande del till varför min upplevelse är som den är och jag har fruktansvärt dåligt samvete över att jag nog inte var den mamman han behövde. Man måste komma ihåg det, att barn är inte arga och ledsna för att vara dumma – de försöker kommunicera något. Och jag är så ledsen att jag inte fattade. Jag har blivit bättre och försöker bli bättre hela tiden. Att vara mamma. Den största utmaningen jag tagit mig an i mitt liv. Det absolut mest påfrestande och mest fantastiska jag upplevt. ❤️
