Dagarna rullar på utan att jag hinner bli uttråkad. Faktiskt hinner jag knappt med det lilla jag tänker att jag ska göra. Familj och kompisar passar upp mig och avlöser varandra med att höra av sig. Jag vaknar till peppande sms, frågor om hur jag mår, de ringer mig på facetime för att visa en ny väggfärg eller berätta det senaste dramat på deras jobb. På något sätt känns det som att jag är mycket sjuk och att alla håller andan och hoppas jag blir frisk snart. När som helst nu, tänker de, och håller mig sällskap i väntan. Just "sjuk" var ordvalet jag själv använde igår utan att tänka på det. Gjorde mangosallad till vår middag och F sa att den var mycket god. "Eller hur! Tänk sen när jag är frisk och vi kan ha i chili också, då blir den ännu godare", sa jag. Sen när jag är frisk. Jag tänker mycket på min farmor. Hon hade varit så lättad om hon fortfarande levde. Jag var 28 år när hon dog och hon stack inte under stolen med att hon tyckte det var hög tid för barn och giftermål. Nästan för sent. Minns hur jag så gärna ville kunna säga till henne att jag var gravid sista gången vi sågs. Nästan så att jag ville ljuga och säga att jag var det trots att det inte var sant. Ville att hon skulle få dö med känslan av att det ordnar sig för mig. Självklart är inte livet o-ordnat utan barn och ring på fingret, men i farmors värld då. Jag funderar orimligt mycket på julpynt. Vi bryr oss inte nämnvärt om att pynta och kommer inte lägga någon energi på det i år av förklarliga skäl. Men det är just sådana grejer som jag längtat efter med att bli förälder. Traditioner. Hur sådana saker helt plötsligt kommer spela roll, för att vi gör det för någon annan. För att vi gör det tillsammans, som en familj. Jag vill köpa fult julpynt. Inte nödvändigtvis fult kanske, men inte stilrent tråkigt pynt som smälter ihop med inredningen utan PYNT-PYNT. Som sticker ut, som man känner igen. Som kanske till och med rör sig och blinkar. Som vårt barn kommer komma ihåg. Som kommer skänka trygghet när det plockas fram år efter år, för att det alltid är så. Jag minns fortfarande allt vårt julpynt från när jag var liten. Gardinerna, den rutiga duken, skålen med valnötterna och den röda nötknäckaren. Tomtemamman med träskor, den lilla nissen som rider på grisen och flaggorna i granen. Det är en märklig tid nu. Jag väntar och väntar. Men vet knappt på vad. Jag vet inte vad det är för person jag ska bli mamma till eller hur livet kommer bli. Jag vet ingenting mer än att allt snart förändras. Så jag funderar på julpynt så länge. Bilder tagna av Sara Nilsson, Lovestories By Sara.
