Hej ♥ Idag är min bebis fyra dagar gammal och jag har varit någons mamma i fyra dagar. Denna någon har inget namn än, men har de gulligaste kinderna, stora blå ögon, mjukaste huden och luktar så gott. Min barnmorska har sagt flera gånger att jag inte kommer få en stor bebis, att han kommer väga 3 kilo. Döm vår förvåning när det kom ut en valkig klump på fyra kilo. De senaste dagarna har varit konstiga. I fredags när han äntligen kom efter en lång förlossning kunde jag inte ta in det alls. Tyckte han såg märklig ut, reagerade inte när han grät och kunde liksom inte koppla att det var min bebis. Glömde att han var med. På natten när han grät fick F väcka mig och säga att jag kanske skulle prova att amma och jag kände mest va? Klappade på min mage och ingen sparkade tillbaka. Söndagen var en enda stor känslomässig dimma. Insikten om att bebisen är min. Att jag skulle få ta med den hem. Inte bara mår han bra, han är också det sötaste jag någonsin sett. Att jag skapat honom är för sjukt för att kunna greppa. Jag förstår ingenting. Hans små händer, hans söta lilla näsa. Jag förstår inte hur vi kunnat ha sån tur. Hur är det möjligt. Hur kan man vara så gullig. Så liten. Så perfekt. Och här sitter jag nu med läckande bröst. Läckande hjärta. Med en bebis som skriker varje gång jag lägger bort honom. Men det gör inget, för det vill jag inte ändå. Jag saknar honom och ändå är han precis här. Bebisen två dagar gammal ♥
