Så blev det äntligen dags att sätta bebisen i babyskyddet och åka hem. Som jag hade fantiserat om denna stund! Jag trodde det skulle kännas lite som att stjäla ett barn. Som att vi gjorde något förbjudet när vi tog med honom ut. Konstigt nog kändes det som det mest naturliga i världen. Hade känslostorm gånger tusen den dagen och grät över allting. Det rann som ett vattenfall och när jag ammade blev bebisen våt av tårar. Det var konstigt att komma hem till scenen, hur vi lämnade lägenheten. Alla minnen kom tillbaka. Värmekudden i soffan, stolen i duschen, rester efter mackor och yoghurt jag tryckte i mig i hallen innan jag gick, stolen framför tvn som jag lutade mig mot när vi kollade avsnitt av Solsidan samtidigt som jag tog värkar. Och nu kom vi hem med en bebis. Han har på sig bodyn jag gav till F när jag trodde att jag var gravid <3 Vi kom hem på självaste fars dag dessutom! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira den dagen på! Och fira det gjorde vi. Jag dukade fram champagne, kex, marmelad, ost och present. F tog fram en chokladkartong. ”Har du köpt choklad till dig själv i fars dag present”, frågade jag. ”Nej, den är till dig för att du har fött ett barn till mig”, sa han. Något han förövrigt tackat mig för varje dag sedan bebisen kom <3 Presenten var bara en liten grej, ett paket strumpor som jag köpt oooom det skulle vara så att bebisen hunnit komma till fars dag. Ville så gärna uppmärksamma dagen, om det var möjligt. Hur blåmögelost och champagne smakade efter 10 månader utan? Helt jävla otroligt.
