En stor rädsla med att bli gravid var att föda barn igen. Inte på grund av hur själva förlossningen var förra gången, men för att jag haft problem efteråt som jag är rädd ska bli värre. Jag har förstått när jag har pratat om detta med vänner och på sociala medier att det är så mycket vanligare än man tror med skador efter en förlossning och att många inte vet att det finns hjälp att få. Därför tänkte jag lyfta mina problem helt transparent i detta inlägg med förhoppningen att det hjälper någon, och för att jag inte tycker att det ska finnas någon skam i att prata om förlossningskomplikationer. TRIGGERVARNING – min förlossningsskadaJag har sedan jag födde vaginalt haft problem med att bajsa. Det känns ungefär som att musklerna inte finns kvar. Jag kan inte "trycka på". Jag måste gå direkt vid första "signal", annars går det inte och ofta behöver jag hjälpa till och trycka med fingrarna. Jag gör nummer två sällan och det händer ofta att jag inte lyckas och det hela är såklart frustrerande och kräver planering, men bortsett från det lider jag inte av det. Jag har alltså inte ont och inga andra relaterade besvär mer än en "tyngdkänsla" och att jag liksom känner att det buktar när det gått en stund. Jag har trott att det skulle återhämta sig och har tänkt att jag inte varit flitig nog med knipövningar. Då ska jag tillägga att jag gjort knipövningar dagligen sedan min förlossning i princip. Men nu snart 4 år senare har det fortfarande inte blivit bättre. När jag blev gravid igen blev jag orolig över om jag ens skulle kunna föda vaginalt överhuvudtaget, då jag som sagt trott att musklerna blivit förstörda. Jag lyfte hela grejen med min barnmorska som skickade en remiss till bristningsmottagningen. Min diagnosVäl där fick jag världens finaste bemötande och en bra upplevelse av hela besöket. Jag som har förringat det för mig själv blev nästan rörd över att de tog mig på så stort allvar. Läkaren undersökte mig noggrant och kunde konstatera att jag har rektocele, vilket innebär en utbuktning av ändtarmens främre vägg in i slidan. Läkaren sa att inga knipövningar i världen kommer hjälpa vilket var skönt att höra. Det är inte jag som inte gjort tillräckligt. Tvärtom har jag väldigt starka muskler och allt annat är tipp topp där nere. Men min bäckenbotten är försvagad och ändtarmen buktar.Hon berättade att det finns ett ingrepp man kan göra som stärker upp så att jag slipper mina besvär. En sådan operation gör man först tidigast ett år efter att man är helt klar med barn. Så fort man blir gravid försvagas bäckenbotten och det skulle göra ingreppet förgäves. Men det finns alltså hjälpa att få, jag behöver inte ha det såhär för alltid vilket var skönt att höra. Plan inför nästa förlossningVi pratade om olika alternativ och jag sa att jag helst vill föda vaginalt. En ny vaginal förlossning (och graviditet) påverkar min bäckenbotten och mina besvär negativt, det är oundvikligt. Men att föda för andra gången är skonsammare än första gången. Det vi kan göra är att försöka minska risken så mycket som möjligt är att se till att nästa barn inte blir "för stort". Därför håller de koll på bebisens vikt med tillväxtultraljud och i vecka 37 kommer vi ta beslut om jag ska sättas igång eller inte beroende på hur stor bebisen är då och förväntas bli. Henri var strax över 4 kilo (och ett huvudomfång på 38), han kom dagen efter beräknad dag. Denna gång siktar vi på max 3,5 kilo. Planen är alltså att jag ska föda vaginalt som jag önskar och de ska som sagt göra vad de kan för att riskerna ska minskas. Det i kombination med att jag nu vet att det finns ett ingrepp som kan hjälpa mig i framtiden gör att jag känner mig trygg. Tankar om smärtlindring och igångssättningJag vet alltså inte än om det blir en igångssättning eller inte, det är bara att vänta och se. Jag är lite kluven till vad jag vill ska hända. Jag slipper gärna vara gravid längre än nödvändigt och vill såklart minska risken att nästa förlossning försämrar mer än nödvändigt. Men helst av allt skulle jag önska nästa förlossning så naturlig som möjligt. Jag vill att den startar av sig själv och jag vill inte ha någon smärtlindring (kanske lustgas och naturliga alternativ som värme, akupunktur osv). Jag vill att hela förloppet ska vara ”naturligt”. Inget värkstimulerande dropp och inte ta sönder fosterhinnan för att vattnet ska gå exempelvis. Jag vill göra mitt bästa för att själv optimera oxytocin och hantera smärtan.Anledningen till att jag inte vill ha epidural är för att jag tror att det var bedövningen som gjorde att jag fick mina besvär från första början. Jag kände inte att jag hade kontroll. Jag kände inte värkarna och när jag skulle krysta. Jag tror inte jag jobbade med min kropp, allt kändes liksom fel. Jag fick epidural först när jag var öppen 10 cm. Det var egentligen inte planen, men det gick inte mer. Jag hade haft värkar i över ett dygn och var så trött. Jag kom in till sjukhuset när jag var 7 cm öppen och sen gick det så saaaakta. Det gick bra med lustgas och värmekudde, men när de tog mitt vatten och gav mig värkstimulerande blev det ohållbart. Fick ingen paus mellan värkarna, fick i mig så mycket lustgas att jag började hallucinera och jag tappade fokus, blev rädd och gav upp. Det var alltså vad jag behövde i den situationen och är så glad att de kunde ge mig det och att jag fick en ordentlig paus innan jag skulle krysta. Men som sagt tror jag att det var anledningen till mina besvär efteråt. Därför vågar jag inte epidural nästa gång. Dessutom är jag nyfiken på hur krystvärkar känns, de beskrivs som en urkraft. Nästan som att det är ”skönt”, att kroppen tar över. En annan sak jag tänker på nu när jag läst på mycket om förlossningens faser är det inte blir värre när man är där uppe på nivån med 10 cm-värkar. Man tror ju att smärtan ökar hela tiden, men hade någon sagt till mig då – att det inte blir värre nu, hade jag nog kunnat stå ut. Jag trodde det skulle bli värre och värre och värre. Dessutom tar ju inte epidural bort smärtan från krystningen och när barnet passerar och jag vet ju inte eftersom jag inte har något att jämföra med, men tror hellre jag känt värkarna också just då. Haha fy fan. Mindset inför kommande förlossningMen går mina önskningar om att det ska vara ”naturligt” ihop med att bli igångsatt? Jag tror tyvärr inte det. Nu är jag ännu inte så insatt i hur igångsättningar går till, det finns säkert olika metoder. Men oavsett framkallar man ju förloppet och måste väl stimulera värkar. Jag vet som sagt inte så mycket om det än då jag inte ens vet om jag kommer hamna i den situationen. Kanske blir hon inte större än snittet och kommer av sig själv när hon kommer. Vi får se. Jag vill gärna höra om era erfarenheter av igångsättning! Eller om någon med besvär liknande mina fött barn och hur det var, samt hur det blev efteråt. Men obs, jag undanber skräckhistorier. Jag försöker ha ett positivt minset inför kommande förlossning och tar med vilje inte in något negativt. Det är inte vad jag behöver höra. Jag måste bara tänka att allt blir bra. Dessa historier får ni dela efteråt istället ❤️ Sen vill jag tillägga att jag såklart vet och förstår att man inte kan styra allt. Man har en plan och sen blir kanske allt upp och ner på grund av olika omständigheter. Jag är ödmjuk inför det och övar också på att hantera en sådan situation. Men jag tror inte det är fel att ha en målbild. Jag tror att det är det bästa sättet jag kan förbereda mig denna gång. Nu när jag ändå vet lite mer hur det är att föda barn, jämfört med förra gången. Jag vet inte hur det kommer bli, men jag vet vad jag skulle önska. Och vad gäller min förlossningsskada vet jag att det finns hjälp att få framöver. Om du har besvär efter förlossning rekommenderar jag att kontakta en specialistmottagning. Det finns hjälp att få ❤️ När jag födde barn förra gången:Min förlossning
