Onsdagen den 10 september 2025 var ingen vanlig dag. Det är även min dotters födelsedag. Jag skulle föda barn!Jag skulle bli igångsatt och hade varit på sjukhuset dagen innan för att se om det gick att sätta in en ballong (som var min önskade igångsättningsmetod), man behöver vara minst 1 cm öppen för att få in slangen och jag var 1,5 cm. Jag fick besked om att ringa in dagen efter för att se om det fanns plats på förlossningen och med pirrig röst ringde jag på morgonen – och det fanns det. Så knäppt att vara så förberedd på att föda? Väskan noga packad och håret nytvättat.Här är bakgrunden till min igångsättning:Min förlossningsskada och tankar om att föda barn igen Det är en vacker dag att föda barn på, tänkte jag på vägen till sjukhuset. I sann Derek-anda. Jag blev undersökt och barnmorskan sa "neej, det är ingen idé att sätta en ballong". FAAAN tänkte jag. Hade de fel på gårdagens undersökning? Är jag inte öppen något? Blir jag hemskickad? "För du är minst 4 cm, och töjbar!", fortsatte hon. Ballongen skulle inte hjälpa och hon rekommenderade att ta hål på fosterhinnorna direkt istället.Men man ska inte bara vara öppen, tydligen ska livmodertappen flytta sig längre fram också vilket den inte hade. Hon rekommenderade Angusta-tabletter varannan timme tills tappen var redo.Jag hade önskat mig en helt "medicin-fri" födsel, men var ju också medveten om att det antagligen inte skulle gå med en igångsättning. Jag var rädd för att det skulle bli för intensivt och att kroppen inte skulle börja jobba på själv. Jag tackade ja och höll tummarna för att jag inte skulle behöva så många tabletter innan kroppen hängde på av sig själv. Här blev jag tillfrågad om jag ville göra igångsättningen hemma. Det var någon studie de gjorde och om jag tackade ja till det kunde jag bli utvald till att få göra det.Alltså jag förstår helt poängen med att göra det hemma. Men hela grejen med att tacka ja och sen inte veta om man blir utvald gjorde mig så stressad. Plus att jag hade ju sett fram emot att få vara på sjukhuset. Men nu började jag tänka att jag var till besvär och att de tyckte att jag borde tacka ja och kanske F också tyckte det för det kan ju ta lång tid och det blir mindre tråkigt för honom om vi är hemma. Plötligt kände jag mig bara så stressad över hela grejen och är det något man inte ska känna sig inför att föda barn är det ju stressad. "Du behöver inte" påminde den snälla sköterskan och jag sa tack men nej tack. Då kör vi! Sån märklig grej att vara i den miljön och må bra? Minns typ ingenting från när jag födde Henri. Fint att kunna ta in allt. Men haha kändes också så fejk. Jag gjorde mitt yttersta för att optimera oxytocin. Jag tog fram mina kristaller och vi gjorde mörkt i rummet. Jag filmade när F drog för gardinerna på insta och fick tusen frågor om vi skulle ha sex. HAHA. Ja, alltså det är ju exakt vad man borde. Men riktigt så crazy är jag inte.F fick tydliga instruktioner. Jag ville ha massa gott att äta. Han skulle ge mig massage, vara lugn och endast prata om saker jag tycker om och som gjorde mig glad (INTE renovering eller försäljning). Vi hade så mysigt! Jag hade inför denna födsel läst på så mycket jag kunde. Jag hade läst varenda förlossningsberättelse om igångsättning jag kunde hitta, om vad som händer i kroppen och om förlossningens olika faser. Som jag nämnt önskade jag att föda utan medicinsk smärtlindring (förutom lustgas) och var orolig inför hur det skulle bli om jag fick värkstimulerande dropp. Jag ville undvika det till varje pris. I mitt förlossningsbrev skrev jag att jag inte ville ha epidural och att jag ville föda så naturligt det gick utan att bli störd. Den största anledningen till att jag ville undvika epidural är för att jag tror att det var anledningen till att jag fick min förlossningsskada. Jag tror att min bäckenbotten tog onödigt mycket stryk eftersom jag inte kände allt som jag skulle. Tre tabletter tog jag innan de bedömde att tappen var mogen nog och då blev jag flyttad till förlossningen! Mycket glad tjej! Jag hade börjat få lite värkar, men inte så farligt. Nu var det dags att ta vattnet. Jag bad om att få ha lustgasen redo och fick det. F sprang iväg för att äta något. Han skickade denna bild på snap. Tyckte det var så gulligt. Det var precis som att han hade ett moment. Sista måltiden innan hans dotter kom. Och jag tog sista magbilden. Nu blir du vräkt bebisen! Ganska snart efter att vattnet togs började värkarna bli mer intensiva. Jag skulle beskriva det snarare intensivt än ont. Det gick från att vara molande mensvärk till att liksom öka i intensitet och jag kände ett tryck neråt. Jag ville inte ligga i sängen, men var tyvärr tvungen då de följde bebisens puls och den var för hög. Tydligen hade jag lite feber och fick febernedsättande och glass. Då gick bebisens puls ner. Jag satte mig på en pilatesboll och hade the time of my life. Min smärtlindring som jag hade med var musik, förlossningskam och TENS-maskin. Jag ville inte slösa med grejer att ta till, men här tog jag fram musiken. Den hjälpte så sjukt bra. Den tillsammans med lustgasen fick mig att känna att jag var på nattklubb varje gång en värk kom. Jag gungade med och red ut vågorna. Här kände jag tydligt att det hela tiden sakta ökade i intensitet. Jag hade önskat att bli undersökt så lite som möjligt, men insåg såklart att de behövde ha koll på förloppet till viss mån eftersom det var en igångsättning. Men jag tror att alla såg att det flöt på i takten det skulle.Ganska snart efter att bilden togs berättade jag för barnmorskan och sköterskan att nu är det 8-9 cm. Haha... Men tror jag hade rätt.Sen gick det snabbt. Jag kunde inte ha hand om musiken själv längre, utan fick signalera till F när musiken skulle sättas på och pausas. Jag tyckte det var bäst att endast lyssna när jag hade värk. Då kunde jag försvinna in i musiken. Det var Cha cha cha, Queen of the Kings och Zara Larsson. Lustgasen var guld eftersom den hjälpte mig att komma ihåg att andas djupt, lugnt och att vara avslappnad. Här någonstans blev det personalbyte och en ny barnmorska kom in. Hon hade en sagoröst och doftade svarta vinbär. Hela hennes uppenbarelse var som en trygg varm kram. Hon hade gjort det här tusentals gånger förut.Jag hade lämnat pilatesbollen och stod på knä i sängen lutad mot ryggstödet. Här ändrade värkarna helt karaktär. Jag kunde inte låta bli att göra ljud på utandningen. Jag jämrade mig och stönade ut värkarna med ljud som dova mmmm eller aaahhhh. Jag visste då att nedträngningen var igång.Precis då frågade barnmorskan om jag ville ha bedövning och hon sa att hon hade förberett en spruta. Det här var den jobbigaste stunden under hela min förlossning, för jag var inte i tillstånd att förklara varför jag inte ville ha bedövning och inte heller lyssna på vad det var för typ av bedövning. Det enda jag ville var att säga ja, men jag behövde säga nej och jag var så ledsen över att ens ha fått frågan och varför F inte steppade in och förklarade och tackade nej åt mig.Jag började gråta och vid den här punkten kändes det exakt som med Henri när jag gav upp och tackade ja till epiduralen. Jag klarade inte mer. Jag kom av mig med lustgasen, började andas för sent, fick i mig för mycket och allt blev bara kaos. "Vad ska jag göra", frågade jag. "Du kan det här, följ kroppen", sa barnmorskan.Precis vad jag ville höra <3Jag tog mig samman. Jag bad F hämta papper, snöt mig och torkade bort mina tårar och sen bad jag dem sänka styrkan på lustgasen. Sen började helvetet på jorden. Jag orkade inte stå på knä mer, lade mig ner och led mig igenom varje värk. Här hjälpte ingenting. Inte lustgas, inte musik och inte någon jävla kam. Haha. Det fanns ingen idé i att prova TENS:en. Det var bara att stå ut. Varje värk var som en högljudd skärande tinnitus i hela kroppen. Om smärtan vore ett ljud. Jag gjorde mitt yttersta för att slappna av, men tårna spändes, det gick bara inte.Jag minns att jag tänkte att det här är den absoluta toppen. Nu kan det inte bli värre. Man kan inte ha mer ont. Nu är det snart över.Då kände jag ett mer intensivt tryck. Nu var det dags, jag kände det i hela kroppen. "Hon vill ut nu", sa jag. "Kan jag trycka", frågade jag. "Följ med kroppen, släpp alla hämningar, du vet precis vad du ska göra", svarade barnmorskan. Och så kom den första krystvärken. Den kändes som att min livmoder ville kräkas. Som att hela kroppen visste att nu ska hon ut.Jag låg på sidan trots att jag tänkt att det inte var så jag ville föda. Men i stunden kändes det mest naturligt och enklast för då kunde jag hålla i mitt ben och liksom dra i det för att få extra kraft att krysta. Jag fick absolut hjälpa till att trycka själv och det var svårare än jag trodde. Jag tänkte det skulle vara lätt som en plätt (haha nåja) denna gång eftersom hon var mindre. Inte visste jag att hon vägde nästan lika mycket som sin storebror och hade samma huvudomfång. Men det var definitivt enklare denna gång, när jag jobbade med kroppen och kände när jag skulle pusha. Jag krystade tillsammans med urkraften inom mig och vrålade ut henne med varje krystvärk. Jag tog i allt vad jag hade och kände hur kroppen, bebisen och jag var som i synk. Med Henri tog det 45 minuter. Denna gång var hon ute på 10 minuter. "Nu kan du ta emot henne", sa de och jag drog upp min dotter på mitt bröst. Herregud vad mäktigt. Välkommen till världen Thea <3 Hon skrek några underbara skrik och hittade sen till bröstet på en gång. Det blev helt tyst i rummet. Lyckan var oändlig. Min perfekta lilla dotter. Minns knappt inte att moderkakan åkte ut och att jag blev sydd. Hög på min bebis. Hon såg exakt ut som Henri, fast ändå inte. Och hade massa mörkt hår. "Fiona heter hon", sa jag. Det kändes så självklart då, men inte alls sen. Så märkligt. Det var en tjockis. TACK OCH LOV att jag blev igångsatt två veckor tidigare. På tillväxtultraljudet några dagar tidigare uppskattade de hennes vikt till 3,1-3,3. Blev därför så förvånad när hon kom ut och vägde nästan 3,8. Mitt i natten rullades vi till vårt rum med vår sprillans bebis. Här är hon, en liten lila blomma <3 För att summera: en helt otrolig förlossning. Den överträffade allt jag önskat och manifesterat. En av de bästa upplevelserna jag haft i hela mitt liv. Jag fick föda precis som jag ville. Allt gick så otroligt bra. Tre timmar tog det från att vattnet togs och jag behövde inte värkstimulerande dropp och jag lyckades undvika epidural, precis som jag önskat. Skulle jag föda barn igen önskar jag att det skulle gå till exakt likadant. Oändligt tacksam över den fina vården vi har och att jag fick känna mig trygg och lyssnad på.Ingen har frågat mig om betyg på min förlossning, men den här gången är det en 10:a. Den häftigaste dagen i mitt liv.Läs också:Min förlossning med Henri
