Jag tänkte skriva ett inlägg om min kropp efter graviditeten. Jag skrev ett inlägg en månad efter förlossningen och nu har det snart gått ett år. Ett år sedan jag födde barn! Helt galet. Det känns som igår samtidigt som det känns som tusen år sedan och samtidigt som om det aldrig hänt. Jag för exakt ett år sedan. Hur är den då, min fysiska form såhär ett år senare? Vill bara slänga ut en stor brasklapp att jag kanske inte uttrycker mig helt korrekt och bra i detta inlägg. Kanske också provocerande eller trampar på tår. Jag vet inte. Känner att jag bara vill skriva ärligt utan att fundera så mycket och väga mina ord. Starkare än någonsin När jag sa det här till Sofie sa hon VA?! Men ja, jag känner mig starkare än någonsin. Det beror nog på att jag faktiskt är starkare än någonsin. Jag har aldrig tränat tidigare i mitt liv och numera bär jag runt på en sprattlig kettlebell hela dagarna. Jag släpar vagn, vaggar, jagar, plockar, lyfter och inte att förglömma core-träningen selen automatiskt ger. Allt detta utan problem. Kan bära runt på galningen i timmar. Sen absolut, det är inte ergonomiskt. Jag bär med samma arm på samma höft och sover alltid i prick samma ställning. Det känns som att ryggen ska brytas av smärta på morgonen och jag vaknar ofta av att armen somnat, men det där går faktiskt över en timme efter jag vaknat. Jag känner mig stark och bra i kroppen generellt. Jag orkar mycket mer än tidigare. Där nere Jag trodde länge att jag fått framfall, men det var nog snarare så att det tog lång tid att läka bara. Det är fortfarande inte 100%, men blir bättre hela tiden. Det har varit svårt att få kontroll över musklerna där nere igen och att exempelvis använda menskopp första halvåret gick knappt. Jag hade även svårt att göra nummer två. Gick jag inte direkt gick det inte alls. Men som sagt blev det bättre och blir fortfarande bättre hela tiden. Jag vill skriva detta för att jag tycker det känns viktigt att prata om. En förlossning och en graviditet är en brutal grej att genomgå. Det är inte konstigt att man behöver läka efteråt. Kan vara skönt att höra att det blir bättre. Och blir det inte det ska man söka hjälp såklart. Min kropp Bristningarna har bleknat. Det är inte arga röda streck längre. Foglossningen är bättre, men inte helt bra. Jag märker direkt när jag inte sovit med en kudde mellan knäna. Men helt ärligt tror jag att jag haft problem med detta sedan tonåren, bara att jag aldrig riktigt förstått vad det var. Kan man ens det? Utan att vara gravid? När jag gick på gymnasiet gjorde jag till och med magnetröntgen och gick till sjukgymnast. Fick aldrig svar på vad det var. Det kändes som (beskrivningen av) ischias utan att vara det. Sedan blev det bättre några år för att sedan blossa upp igen fast värre under graviditeten. Märkligt. Amning Amningen har funkat felfritt för mig och still going strong. Aldrig haft ont, aldrig krånglat. Den största anledningen till det är gruppen Amningshjälpen på Facebook. Jag hade antagligen gett upp amningen för längesedan om det inte vore för dem. Jag hade exempelvis trott att bebisen inte blev mätt och att jag inte hade tillräckligt med mjölk, trots att det var helt vanliga faser man går igenom. Innan jag fick barn hade jag en föreställning av att ersättning var det enkla valet och att amning var det jobbiga. Ganska fort kände jag att det var precis tvärtom. Det är ju amning som är det enkla. Maten är alltid med, perfekt varm och alltid ett säkert kort. Det kvittar om bebisen är ledsen, hungrig, uttråkad eller behöver närhet. When in doubt whip it out. Jag är så glad och tacksam att amningen fungerat så himla bra för oss. Jag känner även att amningen gett mig självförtroende som mamma. Att veta att man har ett ess i rockärmen som alltid funkar. Blir det jobbigt kan man bara dra fram tutten. Synen på kroppen Jag har aldrig varit så nöjd med min kropp som nu. Samtidigt som jag objektivt aldrig varit så missnöjd. Om det makes sense? Jag ser ju att den har förändrats. Men det gör mig ingenting. Jag bryr mig liksom inte. Det är vad det är. Brukar tänka på talesättet ibland, att man ska vara glad att man får åldras för alternativet är att inte göra det. Vi blir äldre och kroppen förändras vare sig vi vill eller inte och det är ofrånkomligt. Men nu har jag en graviditet att "skylla" på. Jag inser att min upplevelse här skiljer sig från andras. Har i alla år hört att kvinnor känt press på sig att se ut som innan graviditeten. Att folk verkar tycka att kroppen inte får ändras. Jag känner precis tvärtom. Har aldrig känt mig så accepterad. Det känns som att man generellt har en förlåtande inställning till den post-gravida kroppen. Äntligen är det okej att inte vara perfekt! Jag blir accepterad som jag är, för ”jag har ju fött barn”. Tycker snarare det är press på andra hållet vilket är lika skevt. Har man inte varit gravid har man liksom ingen ursäkt till sina hängande bröst, bristningar och degmage. Trots att det (nödvändigtvis) inte ens har med graviditet att göra… Men nu. Nu har jag en ursäkt till att ha en helt vanlig himla kropp. Så jäkla befriande.
