Här kommer ett inlägg om hur vi berättade om graviditeten för våra nära och kära! Att få berätta om graviditeten var en av mina starkaste målbilder och det jag fokuserade på när jag mådde som sämst de första veckorna. Minns att jag låg i sängen illamående och fantiserade om hur alla skulle reagera och hur mysigt det skulle bli <3 Döm min förvåning när jag sen inte alls tyckte det var kul att berätta när det väl är dags. Det har faktiskt bara varit ångest. Obegripligt egentligen. Men jag antar att det var (är!!) en så stor grej att det kändes helt svindlande och så overkligt att det var svårt att ens uttala orden. Jag fick puls varje gång och trodde jag skulle svimma så nervös jag blev. Minns att jag önskade att man bara kunde skicka ut ett pressmeddelande eller något, haha. Är du en vän till mig och känner att jag inte berättat personligen om graviditeten på det sätt som du förväntat dig ber jag om ursäkt. Det blev vad det blev. Frédéric var inte bättre han heller. Han hade fått välja hade vi nog fortfarande inte sagt något. Det hade fått dyka upp en unge bara. Frédéric Jag har berättat om när graviditetstestet blev positivt, hela bergochdalbanan med känslor och hur jag berättade för F i detta blogginlägg. Men jag gick alltså på svaga ben till Kappahl efter att ha sett ett svaaaaaaaagt streck och köpte en liten liten body som jag slog in och gav som present. "Är du gravid", frågade han. "Jag vet inte", svarade jag. Haha. Bodyn ska ligga i bebisens minneslåda sen, efter han använt den såklart. Sofie Dagen efter när det svaga strecket blev verkligt genom att det digitala testet stavade Gravid 1-2 skickade jag en bild till Sofie som ringde upp genast. Vi började försöka samtidigt och har delat denna resa ihop, så det var helt naturligt att hon skulle få veta först av alla. Tänk att hon fick veta att hon var gravid bara två veckor efter. Helt fantastiskt att det blev så. Jag funderade mycket på det, hur det skulle bli om en av oss lyckades och den andra inte. Självklart hade man unnat varandra det och blivit glad för den andres skull, men så ensamt det hade blivit. Hannah De första veckorna sa vi inte det till någon mer och det höll ju på att äta upp mig inifrån att bära detta stora helt själv. Jag var övertygad om att det syntes på mig, hela min aura. Alla fattar ju, alla SER. Kunde lika gärna ha en skylt i pannan, så uppenbart var det. Kändes som att jag ljög konstant. Frågade F om jag kunde få berätta för en person till. "Kan jag berätta för Hannah", frågade jag. Han var tveksam...meeen så gjorde jag det ändå. Vi var hemma hos henne, hon bjöd på ett glas vin som jag tog emot och sen sa jag det bara. "Nej, alltså jag kan inte dricka vin för jag är gravid". Minns att hon liksom pausade till innan hon gratulerade och frågade om det var med vilje, om jag ville vara gravid, för att känna efter var jag stod. Jag tyckte det var så fint. När jag var blev oväntat gravid för många år sedan (som senare visade sig vara utomkvedshavandeskap) så berättade jag det för några kompisar som reagerade med att bli jätteglada, jublade och räknade ut BF redan innan jag sagt klart meningen i princip. Det slog fel för jag var verkligen inte där. Jag var livrädd och visste varken ut eller in. Jag berättade att det var med vilje, att vi velat detta länge och var superglada och så hoppade hon upp ur soffan, jublade och kramade mig. Hon frågade vilken vecka jag var i och jag berättade att jag var i vecka 6 och visade henne pricken på ultraljusbilden och sa att enligt en app är bebisen nu lika stor som ett blåbär. "Blåbäret är arbetsnamnet från och med nu", sa hon <3 Felicia När jag var i vecka 10 hade jag, Hannah, Frédéric och Felicia bestämt att vi skulle fira min och Hannahs födelsedagar hemma hos Hannah och beställa hem trerätters meny från restaurang. Jag orkade inte ljuga om varför jag inte drack alkohol eller fejkdricka, så vi bestämde att vi skulle berätta. Hela vägen dit "bråkade" jag och F om vem som skulle säga. Du får säga, nej du, nej du, nej du. Det är faktiskt din tur!! Hemma hos Hannah försökte jag vara så uppenbar att hon skulle fatta utan att jag sa något. Sa att jag inte klarade av att äta chips då jag *varit så illamående senaste veckorna*, hällde upp Fanta i mitt vinglas demonstrativt och poängterade att det inte var tryffelsalami till min rätt. "Varför ska inte du ha salami", frågade Felicia. "Nej, men jag är gravid", svarade jag. F's mamma Paketet med strumporna hade legat i F's jackfika i evigheter och F hade vid flera tillfällen försökt samla mod men fegat ur. En dag skulle jag och F titta på ett hus i närheten av hans mamma och hon hängde på. Efter husvisningen gick vi en promenad och jag väste "nu säger du det bara!!!". Vi gick och gick och gick och varje gång F's mamma vände för att gå hemåt ville han gå lite till. Haha. Till slut gick han mot havet. "Men var ska du", undrade hon. "Jag vill bara se utsikten lite", sa han och vi följde med. Framme vid stranden trampade han runt planlöst och sträckte till slut fram det knöliga lilla paketet till henne. Hon öppnade och såg förvirrad ut. Men vad är det här, är det något till min mobil? Nej. Är det något till Smilla? (hennes katt) Nej, det är strumpor. Strumpor? Men vem ska ha dem? Då förstod hon och sa genast att vi ju måste köpa huset, så att hon kan komma och passa bebisen så att vi kan sova <3 Ida Till Ida skrev jag det bara <3 Det kom ett paket med posten kort därefter. Bebisens livs första presenter! Och samma strumpor som vi gav i present till våra mammor. Tur det, för de vägrade ge tillbaka dem, haha. Lina Lina fick också ett meddelande <3 F's syster Vi gillade det briljanta i att berätta med en present, så att man slapp säga något. F's syster fick detta kort till sin födelsedagspresent. Vi lade kortet i presentlådan och blev så stressade när hon öppnade och tittade på presenterna, men aldrig läste kortet. "...och kortet....eheh", fick vi fram lite nervöst. Norge Till familjen i Norge fick jag samla mod och faktiskt ringa. Bestämde mig för att ringa min kusin Charlotte först eftersom hon berättade först för mig senast hon var gravid. Ringde henne på facetime och då jag aldrig brukar göra det visste jag att hon skulle fatta direkt. Jag hade tur och de var ett helt gäng som satt och åt middag och jag kunde berätta för alla samtidigt. Vi "berättade" genom att helt enkelt hålla upp ultraljudsbilden. Detta lilla firande är bland det gulligaste jag har i min telefon. Sen ringde vi till min faster och min pappa och gjorde samma sak. Efter de tre samtalen var jag så dränerad att jag inte kunde ringa någon mer. Resten fick veta i familjegruppen på Snapchat. Emelie Emelie och David bjöd hem oss på middag och vid det här laget hade magen börjat synas. Tog på mig en snortight klänning och sa "surprise!!" när jag tog av mig jackan. Vi grillade halloumiburgare och Emelie ställde sitt vinglas vid min tallrik när jag skulle ta bild. "Annars blir det uppenbart i bloggen", sa hon. Emelie, Emelina, Sanna Var på Fria bad med Emelina, Sanna och Emelie (som redan visste). Beställde en alkoholfri drink och försökte liksom göra en grej av det tillsammans med Emelie, men ingen fattade. Haha. Sanna frågade hur det var med alla och jag slängde ut det bara och svarade "jo, det är bra jag är gravid". Kort därefter skrev vi ut det på sociala medier, så att alla visste. Skönt ändå. Inga fler svettiga gravidannouncements.
