Första dagen i vecka 37 gick slemproppen!! Jag är inte säker på om det var hela och jag vet att det inte behöver betyda något, det kan fortfarande dröja många veckor, men GAH ett tecken på att något är på väg att hända. Mycket spännande! Såhär var vecka 36! Min kropp Ny jobbig grej är halsbränna. Jag har varit ganska förskonad från det hittills. Hade bara en period i somras då jag knappt kunde sova för att jag rapade så mycket, haha. Nu är halsbrännan tillbaka, fast på ett annat vis. Kan inte äta stark mat exempelvis. Knappt ens peppar! Men det är lugnt, är inte sugen på stark mat ändå. Hade jag fått välja hade vi ätit skolmat varje dag. Annars har jag samma gamla "besvär" som jag haft i några veckor nu. Nattlig akuthunger, tryck neråt, kissnödig hela tiden och mensvärk. Men så länge foglossningen och revbenssmärtan håller sig borta är jag glad. Veckans tanke Det enda jag kan tänka på just nu är att föda barn. Det är tur man är gravid så länge, för det är först nu jag känner att jag faktiskt är redo för att föda. Jag känner mig inte tillräckligt förberedd rent kunskapsmässigt, men jag känner mig liksom taggad. Vettskrämd och taggad på samma gång ska tilläggas. Varje kväll googlar jag hur förlossningssmärta känns och läser om hur folk vill dö och att det är helt ohanterligt, och istället för att bli helt avskräckt känner jag mig...nyfiken? Är inte det märkligt ändå. Jag vet att det kommer vara jättehemskt, men känner samtidigt en stark känsla av BRING IT DÅ!!! Upp till bevis vad jag klarar av. Det här fixar jag! Jag funderar också mycket på smärtlindring och hur jag vill att F ska vara mot mig i det läget. Vad jag tror att jag kommer vilja testa och vad som kan tänkas hjälpa mig. Jag har faktiskt inte läst på så mycket om medicinsk smärtlindring som epidural. Jag är rädd att jag ska läsa något som får mig att principiellt vilja avstå. Att föda barn i min mening är ingen martyrgrej. Man är inte "duktig" för att man avstår smärtlindring. När jag nämnde det för F blev han arg och frågade varför i hela världen man ska ha mer ont än man måste, "det får du inte", sa han. Haha. Jag vill ta det som det kommer och se hur mycket jag klarar av, men blir det ohållbart tar jag emot den hjälpen jag kan få. Som jag förstått det är det absolut viktigaste vad gäller upplevelsen av smärtan och förloppet att behålla lugnet. Så det ska vara mitt främsta fokus. Hur man nu lyckas med det. Är vi praktiskt redo? Ja, så gott som! Är mycket stolt för det trodde jag inte vi skulle vara. Allt vi behöver första tiden är fixat förutom en babysitter. Funderar på att köpa två varianter. Både en babybjörn och en som man kan höja och sänka, så att bebisen kan sitta i samma höjd som oss vid matbordet exempelvis. Med tanke på att vi ska flytta inom en snar framtid har vi inga perfekta lösningar vad gäller förvaring och har exempelvis inte brytt oss om att skaffa spjälsäng (tänkte börja med endast babynest). Vi har satsat på endast det nödvändigaste. Lite stressigt att stå inför försäljning och flytt som höggravid, men det är vad det är. Försöker komma ihåg att det bara är jag som mår dåligt, bebisen bryr sig bara om att ha sina föräldrar nära och vet inte ens om att det är kaos just nu. Han behöver ingenting mer än mig. Känns tryggt och bra ändå <3 (och läskigt!!!)
