Jag märker att jag inte klarar av att leva på som vanligt längre. Denna vecka har jag varit på kontoret tre dagar och har haft aktiviteter efter jobbet varje dag. Jag har så gärna velat att jag ignorerat att kroppen egentligen sagt nej. Har haft så ont i ryggen varje kväll och känt mig bakis när jag vaknat dagen efter. I torsdags och fredags var jag helt slut. Det tog hela helgen att återhämta mig, så från och med nu drar jag ner på tempot. Min kropp Mensvärken har ökat något enormt. Eller det är ju inte mensvärk såklart, men känns så. Vaknar av det ibland på natten och har ont till och från hela dagen. Ibland gör det så ont att jag måste pausa det jag gör. Trodde först det var sammandragningar, men hade en sammandragning när jag var hos barnmorskan samtidigt som hon kände på magen och då kände jag inget. Så jag vet i tusan? Kanske bara är livmodern som övar sig eller något. Men blir faktiskt orolig. Hur mesig livmoder har jag? Om jag har så ont redan nu, hur ska jag överleva förlossningen och när värkarna sätter igång på riktigt då… Ibland värker det i magen på andra sätt också. Men svårt att säga om det är bebisen som rör sig så mycket att det gör ont, eller om det är min egen kropp som håller på. Något som hundra procent är bebisen är när han tar sats och pressar ner sitt huvud allt vad han kan. Det är en ilande, nästan elektrisk smärta. Mycket skönt : )) Som jag tidigare nämnt har måttet på min mage inte ökat de senaste två besöken hos barnmorskan. Jag ska dit igen imorgon och hoppas att det hänt något då. Men tack snälla för era lugnande kommentarer. Jag känner inte mig orolig längre <3 Veckans tanke Har funderat en del på hur jag ska göra med norskan. Vår bebis är ju faktiskt 50% norsk. Jag vill i alla fall att språket förekommer i vår vardag, exempelvis genom att introducera böcker och filmer som jag tyckte om när jag var liten och att sporadiskt översätta ord på saker under dagen. Men vad gäller att lära ut språket, exempelvis att jag endast skulle prata norska med honom, jag vet inte om det känns…lönt? Det ”tråkiga” med norska är ju att det är så likt svenska. Det skulle dessutom inte kännas naturligt för mig tror jag. Men jag vill inte att han ska känna sig utanför när vi är i Norge och jag vill såklart att han ska relatera till sina norska släktingar och förstå vad de säger. Men det kanske löser sig? Bilder tagna av Johanna Hammarlund.
