Jag har gått in i tredje och sista trimestern! Denna vecka stod det i appen att bebisen nu har mindre plats att röra sig på. Men jag och bebisen har uppenbarligen inte samma app, för det tycker inte han. Ibland känns det som att magen ska sprängas och att alla organ möbleras om som han håller på. Särskilt vid naveln som är hans favoritställe att trycka. Han har blivit stark min lilla sprattelkille. Såhär var vår sista 20-någonting-vecka tillsammans! Min kropp → Förutom att han trycker och möblerar om i magen kan jag även numera känna vad mer han håller på med. Ibland vibrerar det. Tror att han kissar då? Och ibland rycker det och hoppar rytmiskt, vilket jag gissar är hicka? Så häftigt och otroligt jättekonstigt att jag har en bebis inuti magen som liksom lever ett eget liv inuti i magen 🤯🤯🤯 → Illamåendet är tillbaka. Absolut inte lika illa som det var i början av graviditeten och mycket enklare att bota, men den där bakiskänslan och avsmak på mat kommer några gånger dagligen. Lingongrova is back. → Jag tappar inte hår! Det här är så märkligt. Vanligtvis tappar jag en handfull med hår, alltså flera stora tussar varje gång jag tvättar håret. Men nu – ingenting! Minns att jag läste någonstans att hårsäckarna får mer blodtillförsel under graviditeten. Kanske beror på det? Är det detta som gör att man upplever att man tappar så mycket hår efter graviditeten? Tappar man allt på en gång då? Mitt mående Något jag däremot tappar är ord. Nej, men alltså jag känner mig så trög just nu. Det tar lång tid att formulera även de enklaste av tankar för jag kan inte hitta rätt ord och hjärnan är liksom lite luddig. Det är som att jag och F ständigt leker Med Andra Ord här hemma när jag ska försöka prata. Haha. Jag är även ganska förvirrad i allmänhet. Glömmer bort vad jag var på väg att göra när jag går in i ett annat rum exempelvis. Sofie berättade att hon läst att hjärnan krymper 2% när man är gravid. Det var oklart om dessa 2% återhämtade sig sen : )) Veckans tanke Jag älskar bebisen i magen så att det värker i kroppen nästan. Jag och F kan prata om honom och konstatera att vi saknar honom så himla mycket. Jag tycker det är fint att jag/vi känner så, men också så märkligt? Vi har ju aldrig träffat honom. Jag antar att jag längtar efter idén av honom. När folk säger att de inte känner någonting för bebisen i magen tycker jag faktiskt att det låter mycket mer normalt. Jag förstår inte hur jag kan känna så mycket för honom. Men varje gång jag försöker föreställa mig hur det kommer vara när han faktiskt kommer ut känns det så konstigt. Då känns han främmande och jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara rent känslomässigt. Kommer det vara fantasibarnet jag älskar? Kommer det liksom bara kännas helt självklart? Kommer jag älska honom genast? Eller börjar vi på noll då? Jag kanske känner ingenting. Jag är beredd på det sistnämnda och är inte rädd för om det kommer vara så. Är helt säker på att det växer fram i så fall. Men det är så konstigt att tänka på. Snart kommer en varelse jag kommer älska mer än någon annan (om man ska tro vad alla säger), men jag har aldrig ens träffat honom. Hur var det för er när bebisen kom ut? Kärlek direkt, eller växte det fram?
