Vecka 28 har varit lite av en magisk siffra för mig. Min kompis Sara fick sin son i vecka 28. Jag förstod att det var traumatiskt för dem när det hände, men det är inte förrän nu när jag själv är gravid och har passerat vecka 28 som jag bättre kan sätta mig in i HUR traumatiskt det måste varit. Allt gick bra med honom som tur är <3 Fint ändå att veta att om bebisen kommer ut nu kommer det sannolikt gå bra med honom. Men jag hoppas att den sprattliga galningen stannar inne ett bra tag till såklart. Min kropp Börjar känna mig fysiskt jättegravid och det var inte såhär jag föreställt mig att det skulle vara. Jag trodde mest det skulle vara tungt och osmidigt. Osmidigt är det, men jobbigaste är nog snarare tyngden mot urinblåsan när jag står upp, bäckensmärtan och att jag är så himla tom på energi. Orkar inte mycket. Det är så drygt. Men bäckensmärtan är värst. Saknar att kunna gå promenader…eller saknar att gå utan smärta överhuvudtaget. Jag har börjat få en del ”mensvärk”. Den kommer och går flera gånger dagligen. Hade det mycket i början, men har inte märkt av det på säkert 10 veckor. Förutom mensvärk har jag även sammandragningar med jämna mellanrum och som ett tryck där inne. Ibland trycker det neråt och ibland är det som att bebisen gör 10 volter i rad och trycker med all sin kraft utåt vid min navel. Det blir hårt och känns som att magen ska spricka. Pratade med min barnmorska som skickade in ett urinprov för att se om jag har urinvägsinfektion. Hon sa att hon skulle ringa om det visade något och det har hon inte gjort, så jag antar att provet var normalt. Det är nog bara livmodern som ”övar sig”. Kan jag verkligen gå 10 veckor till såhär? Känns som att han vill ut redan, haha. Nytt för denna vecka Jag har börjat använda stödstrumpor! Har inte direkt känt mig svullen i benen, men upptäckte att de där ”knölarna” på anklarna är borta, anklarna och fötterna är liksom helt raka numera. Så lite svullen är jag allt. Krampen i vaderna på natten är vidrig (tack för tipset om att trycka ner foten hårt i golvet btw, det funkar), så jag gör allt för att slippa. Tar magnesium innan jag går och lägger mig och stödstrumpor direkt när jag vaknar. Kan dock inte ta på dem själv, så F får göra det och tyvärr glömmer vi ibland innan han ska till jobbet. Men vi jobbar på det. En återkommande dröm De första veckorna av graviditeten drömde jag ofta att jag glömde bort att jag var gravid och drack alkohol. Hade många panikdrömmar där jag jättefull plötsligt kom på att just det, jag är ju gravid. Nu har jag börjat drömma att jag dricker alkohol igen, fast numera gör jag det medvetet. Jag tar några glas vin och en shot och tänker "hur farligt kan det vara". Vaknar med puls, dunderångest och känner mig som världens sämsta människa i en sekund innan jag inser att jag bara drömt. Så märkligt? Veckans tanke Vi såg en dokumentär om framtidens Singapore. "Tänk att vår son kommer få uppleva det där", sa F. De orden gjorde att det sög till i magen. Tänk att vi inte alltid kommer vara här med honom. Det är såklart det man hoppas på, att ens barn överlever en själv. Men jag skulle önska att han fick växa upp i en bättre värld. Att sätta barn till världen med tanke på allt som händer både vad gäller klimatet och exempelvis situationen i Afghanistan känns inte bra när jag verkligen tänker på det. Går sönder av ångest över att han dessutom ska leva i denna klimatkatastrof som hans förfäder försatt honom i utan att vi är där med honom.
