Bebisen är en vecka äldre! Min kropp → Något som är positivt med min graviditet är att inget verkar vara konstant. Ryggontet som jag höll på att bli tokig på förra veckan har jag inte märkt av alls denna vecka exempelvis. Så fort jag hinner tänka att ”jaha det är såhär det ska vara nu”, har det gått över. En tröst ändå att veta att det inte nödvändigtvis behöver hålla i sig när krämpor kommer och att det kan vara olika från dag till dag. → Denna vecka gav jag foglossningsbältet ett ärligt försök för första gången. Jag har varit lite skeptisk. Det känns så märkligt att det ska hjälpa. Men jag tror faktiskt det gjorde det! Jag hade inte lika ont och kunde åka runt och kolla kakel och köksgrejer en hel dag. Kan ju vara en slump, men otroligt om det hjälper ju. Hoppas. Måste sluta vara så skeptisk till grejer : )) Veckans gulliga Vi har börjat tömma förrådet och i samband med det visade F mig massa saker han köpt till vårt framtida barn genom åren. Jag hade ingen aning. En liten fjällräven ryggsäck, leksaksbilar (haha är kanske mest en ursäkt att få köpa såna iofs), kläder och gosedjur. Nej, men alltså mitt hjärta brister ju <3 Veckans tanke Innan vi började försöka bli gravida funderade jag mycket på om/när jag var redo. Jag har aldrig trott att man vaknar en dag och bara är helt redo, men jag har ändå trott att jag skulle känna mig mer redo. Jag har ju längtat i flera år, men ändå aldrig känt mig som en ”förälder”. När det började närma sig att försöka blev jag panikrädd några gånger, frågade om vi inte skulle vänta lite till ändå och googlade ”hur vet man om man är redo”. Vi började försöka och första gången mensen kom var det en lättnad och besvikelse på samma gång. Kanske var det tur ändå att det tog tid för oss, för efter några misslyckade försök tänkte jag inte alls på om jag var redo eller inte längre. Tankarna förgicks av att lyckas bli med barn överhuvudtaget. Det är inte förrän nu, i vecka 24, som tankarna kommit tillbaka. Vad har vi gett oss in på? Hur kommer livet se ut? Jag tror att vi är så redo vi kan bli. Vi vill ha barn någongång, så förr eller senare kommer ju livet förändras. Det är oundvikligt. Jag får ha en tilltro till att det löser sig bara. Det är läskigt, men en skräckblandad förtjusning. Jag längtar efter att mitt liv ska förändras.
