Tänkte jag skulle berätta hur mina veckor såg ut mellan att jag fick se det lilla hjärtat ticka på skärmen till vecka 16 till när jag berättade om graviditeten här! I vecka 7 slog det till. Hade inte direkt känt några graviditetssymptom fram tills dess och varit så orolig och verkligen känt efter. Jag ville så gärna må illa, som en bekräftelse på allt var bra. Det var som att kroppen liksom fattade att den var gravid när jag såg den minililla tickande hjärtat på skärmen för bara dagen efter kom illamåendet som på posten. ”Vad bra” sa F jätteglad då jag så gärna önskat att vara illamående. Men att jag sagt det tog jag tillbaka rätt fort kan jag säga, haha. En av de värsta dagarna. Det enda jag kunde få i mig var melon och saft. Jag har inte många bilder från denna period. Jag var konstant hungrig och illamående från vecka 7 till vecka 12. Jag har aldrig upplevt en sådan hunger i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Jag var så hungrig! Ibland tänkte jag att det var tur jag jobbade hemifrån för jag hade ju inte haft tid att äta annars. Gick konstant mellan kylskåp och skrivbord och bredde mina lingongrova med ost. Och fy vad jag mådde illa. Det var en kamp att få i mig mat. Vissa dagar gick det knappt alls. Det var moment 22. Jag mådde ännu mer illa för att jag var hungrig, men kunde inte äta för att jag mådde illa. Det mest kritiska var när jag vaknade på morgonen. Fick jag inte i mig ett glas med apelsinjuice och en lingongrova med ost inom 10 minuter var hela dagen förstörd. Sedan var det ett heltidsjobb att tvinga i mig mat under dagen för att liksom upprätthålla att må okej. Jag hade inte direkt några cravings. Förutom lingongrova, frukt och juice kanske, men det var snarare överlevnadsföda skulle jag se det som. Tyckte inte det var gott. Däremot hade jag många icke-cravings. Blev så fruktansvärt äcklad av många saker. Värst var chips, punschrullar, kaffe och alkohol (lägligt nog). En annan icke-craving var att jag verkligen inte klarade av bröd från frysen. Det var tvunget att vara färskt. Bara tanken på att det hade varit i frysen gjorde mig äcklad. Tur att jag skrev mitt inlägg om chips i vecka 6 innan chips-anticravingen kom igång. Kunde inte äta chips på över två månader och tyckte det var vidrigt. Jag känner inte så nu, men helt ärligt har jag inte fått tillbaka samma relation till chips. Blir aldrig sugen på det längre. Så märkligt. Vi sov över i Hannahs stuga en helg. Det hade gått två veckor sedan plusset och det var bara F och Sofie som visste om att jag var gravid. Jag hade med mig päroncider som jag låtsades var bubbel och vin. Var så nervös när jag smusslade med flaskorna, hällde upp i smyg och gömde dem i min väska när de var tomma så att ingen skulle se. Det där att hålla graviditeten hemlig tyckte jag var så himla jobbigt. Tyckte inte alls att det var kul att ljuga eller luras. Jag och vi var absolut inte redo att berätta för folk. Men jag ville samtidigt inte dra massa lögner. På min födelsedag träffade jag Hannah och Emelina på Barrica för att äta tapas. Jag tänkte att jag var smart som gick dit innan dem och beställde alkoholfri öl. När det var dags att beställa mat frågade Emelina om vi skulle dela en flaska bubbel. "Nej det är bra, jag har druckit bubbel hela dagen, orkar inte mer", ljög jag. De bestämde att de skulle beställa bubbel till bara de två istället och när vi beställde sa servitören att de inte hade något cava eller prosecco den dagen, men att vi kunde få champagne till samma pris. "Det är ju perfekt!", utbrast Emelina. "Det är min kompis födelsedag, ge oss tre glas!". När jag ännu en gång tackade nej blev hon misstänksam. Förstår det ändå, sen när tackar jag nej till bubbel liksom. Jag gillade inte alls att bli synad på det sättet. Tyckte det kändes så obekvämt och jobbigt. Efter detta höll jag mig borta från sociala sammanhang som innefattade folk som inte visste. Vilket förvisso inte var så svårt i coronatider. På tal om min födelsedag var det ungefär brytpunkten från när jag började må lite illa, men det inte riktigt hade slagit till. Vi var på Pinchos och jag kunde äta några tuggor bara. Sedan eskalerade det och på påskafton grät jag. Hade peppat inför påskmat och en mysig kväll, men jag kunde inte äta en enda tugga och blev så frustrerad, för jag var ju samtidigt så hungrig. Varje dag smsade F mig när han var på jobbet och frågade hur jag mådde, på en skala från 1-10. Det var en smart grej för innan dess mådde jag alltid bara "dåligt" i hans värld. Med skalan fanns det nyanser. Det var uppmuntrande för mig själv också, att se att det fanns bättre dagar än andra trots att allt bara kändes blööö, och att se att det sakta rörde sig åt rätt håll. Mina life savers har varit bröd, klubbor och färdigmat. Har älskat färdigrätter och särskilt sådana i färgskalan beige. Dafsgårds lasagne åt jag flera dagar i veckan exempelvis. Jag köpte en del alkoholfria alternativ i början, men när illamåendet kom och avsmaken för alkohol ville jag inte ha något som påminde om det heller. Har fortfarande öl i kylen som jag inte druckit. Det var kolsyrat vatten, saft och läsk som gällde. En grej som förvånade mig var vilken extremt dålig kondition jag fick. Jag fick sluta med mina dagliga promenader redan i vecka 9 för jag orkade inte. Blev extremt andfådd, fick ont (vilket jag då inte ännu förstod var foglossning). Minns hur jag inte visste hur jag skulle orka hela vägen hem när jag tog denna bild. Jag behövde vila på varenda bänk jag hittade. Blev så skrämd av detta. Trodde det skulle bli sådär i slutet av graviditeten, inte i början. Som tur var varade det bara en period. Jag kände mig aldrig jättetrött och har inte upplevt den enorma tröttheten alla pratar om, men jag sov ändå mycket mer än vanligt. Det är inte kul att vara vaken när man känner sig ständigt bakis. I vecka 12 började det bli bättre och i vecka 14 mådde jag bra igen. Jag behövde inte längre stressa upp på morgonen för att dricka min juice och började glömma bort att ta med mig ett äpple som en livlina när jag skulle någonstans. Den här kvällen hemma hos Felicia åt jag till och med chips för första gången på evigheter. Testade och det gick bra. Då visste jag att den jobbigaste perioden var över och äntligen kunde jag njuta 100000% av att vara gravid. Avslutar med de första magbilderna vi tog. Vecka 11 till vecka 14. Aldrig varit så stolt över lite put i mitt liv. Blev så förvånad när jag såg bilderna nu. Magen kändes ju jättestor där och då, haha. ♥
