När jag ska skriva detta letar jag upp en nästan bortglömd samling anteckningar i telefonen som jag inte skrivit i sedan den 22 februari. Tänk att det är så länge sedan nu, som jag var så olycklig. Jag läser den senaste anteckningen. Såg en ögonfrans som lossnat och lagt sig under ögat och mindes något som jag och min kompis brukade göra när vi var barn. Man tar ögonfransen, trycker den mellan tumme och pekfinger samtidigt som man önskar sig något. Sedan ska man gissa var fransen har fastnat. Tumme eller pekfinger. Tumme, tänker jag. Det var tumme. Har man rätt kommer önskningen gå i uppfyllelse. Jag önskade mig bara en enda sak. Det hade ju antagligen ingenting med den ögonfransen att göra, det där svaga, nästintill osynliga strecket jag äntligen fick se. Det känns helt otroligt att kunna skriva att jag är gravid. Att om allt går som det ska kommer det en efterlängtad liten bebis i höst. Att Frédéric och jag ska bli föräldrar! Jag hade någonstans föreställt mig att jag skulle vara så lycklig den dagen då jag äntligen fick ett positivt graviditetstest. Jag var inte beredd på den kolossala oron och att väntan liksom aldrig tar slut. Men nu är jag på en plats i graviditeten där jag börjar våga hoppas och vara glad. Det här kanske går vägen ändå. Jag är så otroligt lycklig och tacksam. Tänk att det här händer oss. Tänk att i min mage ligger vårt barn. Så overkligt, stort, läskigt och underbart. Är så tacksam att jag spricker.
