Vi fortsätter på historien om att få en sprillans ny bebis. Här var vi hemma från sjukhuset, bebisen var tre dagar gammal och jag mådde prima efter att äntligen fått sova i min egen säng (utan personal som går in och ut in och ut). Finns inget bättre än exakt det här. Jag är verkligen en bebismamma. Älskar denna period. Som jag tidigare nämnt var Henri en väldigt missnöjd bebis. Han var bara nöjd hos mig och den första tiden kunde jag inte göra någonting utan att han skrek. Hittills är lillasyster inte alls så och det är en stor omställning för mig att vara så…fri. Vi har städat hemma, jag kan ta hand om mig själv och kan till och med laga mat. Utan gallskrik som bakgrundsmelodi. Det blev höstens första köttgryta! Sådana glamorösa lösningar fick jag ta till första dagarna. Hade så sjukt ont i svanskotan. Ny dag och jag kände mig modig nog för en promenad. Med Henri höll jag en liten radie runt vårt hem eftersom jag inte vågade gå längre och det gick ju aldrig. Använde typ aldrig liggdelen på vår vagn. Vilket också är anledningen till varför vi inte letat fram den än. Inte tänkt på vagn som ens ett alternativ denna gång.Men! Det gick hur bra som helst med lillasyster. Hon sa exakt ingenting. Bara log lite ibland.Så otroligt skönt att inte vara gravid längre förresten. Alla krämpor försvann direkt. Förutom svanskotan är min fysiska form hur bra som helst. Har varit orolig under graviditeten över om det verkligen var en bra idé med ett barn till. Jag är ju så lat, orkar ingenting. Men det var bara graviditeten tack och lov. Gick till Hemköp och köpte allt jag var sugen på. Googlade skillnaden på chokladbiskvier och Sara Bernhardt-biskvier och fick svaret att de sistnämnda är fyllda med chokladtryffel istället för smörkräm. Tog sen en omväg på vägen hem, gick och gick. Ringde F och sa att jag fattar ingenting. Hon bara ligger där och är nöjd? "Passa på att njuta", sa han. Vad är det ens för liv!Senare på dagen skulle vi på en uppföljningskontroll för hennes gulsot. Och det slutade med att vi fick läggas in direkt.Vi hade sett att hon var gul, men det var Henri också och det gick över av sig själv. Så jag tänkte inte mer på det. Men lillasysters värden var höga och dessutom hade hon gått ner över 10% i vikt! Här hade jag alltså trott att jag fick en lugn och nöjd bebis så var det egentligen för att hon var sjuk. Fick så dåligt samvete. Med Henri gick amningen hur enkelt som helst. Jag var så trygg och självsäker i det och blev så chockad när jag förstod att hon fått i sig så lite att hon inte ens orkade amma. Verkligen en humbling experience. Skämdes så mycket. Här går jag och njuter av mitt "nöjda barn" liksom. Fick pumpa. Har varit anti det då jag upplevde det jobbigt de få gångerna jag försökte förra gången. Tyckte det gjorde ont, kändes "fel" och släppte ingen mjölk. Men det är inte så farligt ändå när man kommer in i det.Bebisen behövde öka i vikt och orkade inte amma ordentligt, så det blev flaska var tredje timme (efter amning) för att veta hur mycket hon fick i sig. Projekt ko inleddes : )))Usch vilken kamp det var. Jag producerade alltid PRECIS tillräckligt på millitern. Vid ett tillfälle var det lite för lite och de frågade om de skulle komplettera med ersättning. Jag sa nej. Jag ville verkligen att min egen produktion skulle hinna med vilket den snabbt gjorde. När hela amma -> flaska -> få henne att somna om -> pumpa historien var över var det typ en timme till det skulle börja om igen, alltså blev det typ ingen sömn alls under dygnen vi var inne.Bebisen levde life dock. Hon hade på sig en ögonmask och låg och chillade i lampan som om hon vore på spa, haha. Och jag fick ju äta den goda sjukhusmaten igen. Det var så lustigt för när de sa att hon behövde sola trodde både jag och F att de menade typ en kvart och blev så förvånade när de sa 48 timmar. "Får jag...får jag äta den goda maten igen då", var min första fråga.Denna rätt med kolja var en favorit! Och hallonmoussen! Valde oftast den till efterrätt. Så fräsch och syrlig. Titta här! Heja kossan! De sa förresten att de kunde ge henne ersättning istället på nätterna så att jag kunde sova, men då amningen är så viktig för mig ville jag inte. Det var alltså helt självförvållat med sömnbristen. Det blev en egen liten värld inne i det där rummet, i ständigt blått ljus. Jag visste typ inte om det var dag eller natt. Jag såg Hela Malmö består av killar som dumpat mig på Netflix i ett svep och pumpade, åt och matade. Äntligen hade 48 timmar gått och vi blev hämtade av våra killar <3 Oki då försöker vi igen då. NU åker vi hem och startar vårt nya liv som en familj på 4.
