I affären. Man står i sin egen värld och tittar på någonting i en hylla. Plötsligt märker man att en person bakom vill komma fram och kanske till och med stått där i flera sekunder(!!) och blivit blockerad. Ett alarm-system bryter ut inom en. Måste. Akta. Mig. NUUU. Stressat kliver man åt sidan och känner sig som jordens jobbigaste person. På Systemet. Det borde vara en sport i att hinna ställa sina flaskor på bandet och ta fram sin legitimation innan personen i kassan ber om den. Det kvittar hur mycket man stressar, det är rent av omöjligt att hinna få fram den innan de ber om den. Kan dom snälla CHILLA. På tåget. Det finns inget mer stressande än att vara på tåget på väg till jobbet när tåget är sent. Vilket såklart är helt onödigt eftersom det inte finns någonting man kan göra för att komma fram snabbare. Man försöker tänka logiskt, att man är maktlös och kommer fram när man kommer fram och att det alltså inte är någon idé att stressa. Men ändå känns det bättre att sitta och spänna sig. Då gör man ju något i alla fall... Hos gynekologen. Man hoppar upp i stolen och är på väg att skutta längre ner med rumpan eftersom man veeeet att de alltid säger åt en just detta, men man hinner aldrig. "Vill du hoppa lite längre ner", säger hen och man tänker JAA MEN JAG VEEEEEET JAG SKAAAAAA. Men nickar bara snällt. På jobbet. Man ska skriva något eller göra något på datorn och en person står bakom en och tittar. Helt plötsligt börjar man klicka hej vilt i Photoshop och gör misstag som man normalt inte ens gör, glömmer bort hur man frilägger saker, glömmer bort hur man stavar och får tics i fingret och dubbelklickar av misstag och håller på. En vänlig gest. Två personer är på väg mot samma dörr. Person A som kommer till dörren först förstår att person B också ska gå igenom samma dörr och bestämmer sig för att hålla dörren. Men person B är ganska långt bort och får alltså springa fram till dörren för att person A inte ska stå och hålla den orimligt länge. Här snackar vi stressnivå. När man lagar mat. Hmm, det är nog dags att vända det jag tillagar där inne i ugnen. Man öppnar luckan och då börjar stressen. Det gäller att vara SNABB nu så att inte mer värme än nödvändigt försvinner. Det är ett race mot tiden. Vänd snabbt, snabbt, snabbt. Eller ta helst ut hela plåten och stäng luckan direkt. Här ska vi inte chansa. Pulsen i taket. På gatan. Man går i sin egen värld när man plötsligt hör någon ropa ens namn. Eller var det mitt namn? Var kommer det från? Vem ropar? Febrilt börjar man se sig omkring efter ett ansikte man känner igen, men ser inte någon. Regiiiina ropar någon igen och då börjar pulsen gå upp. Man vänder sig omkring, söker med blicken, men kan inte se någon och börjar se lite bortgjord ut. VEM ÄR DET SOM ROPAR?!?!? I kassan. Man ska lämna tillbaka ett plagg och börjar ångra sig lite när kön bakom blir lång och kassörskan fifflar med sina grejer, sätter nytt larm på plagget, skriver ut kvitton och knappar in saker. Sen när allting är klart, ja då då får man ett kvitto och kassörskan märker ut alla en miljon rader man ska skriva på. Det är namn, telefonnummer, signatur och pennan funkar inte och svetten börjar rinna i pannan. De där små kråkorna till handstil kan eventuellt vara det fulaste ens hand någonsin åstadkommit. När blir ni stressade?
