→ Idol börjar imorgon! Basic bitch som jag är älskar jag allt med hösten och särskilt att alla serier och tv-program kommer tillbaka. Kan inte komma på något mysigare och tryggare för mig och magen att göra än att kolla på Idol varje fredag. Längtar. → Therese Lindgrens senaste vlogg kan vara en av de bästa hon gjort. Älskar att den är så äkta. Jag fastnade särskilt för hur fin relation hon och Anders verkar ha. Av det lilla man får se verkar Anders vara så stöttande, omtänksam och förstående. Så fint att se, blev varm i hjärtat. → Har fortfarande inga cravings vilket är lite tråkigt. Minns i början av graviditeten när jag sa att jag var sugen på något en kväll och F superpepp erbjöd sig att cykla och köpa det och jag tackade nej då jag inte ville "slösa tjänsten" när jag bara var halvsugen. Kan jag inte få bli jag-är-så-sugen-att-jag-dör-om-jag-inte-får-äta-det-NU på något snart? Vore ju lite kul. → Jag har börjat gilla film? Har ju aldrig uppskattat att kolla på film, är mer en serie-person. Men nu är det det bästa jag vet. Jag tror att anledningen att jag annars inte gillar film är anledningen att jag gillar det nu. Jag tycker det känns meningslöst att investera tid och känslor i en karaktär som jag inte får följa mer än två timmar. Men det är exakt det som är skönt just nu. Så härligt att se en handling utspela sig och sluta utan att behöva investera mer tid eller tankar på det. Kan se en film idag och ha glömt den nästa vecka, det gör liksom inget. Kan till och med blunda en stund mitt i filmen. Vi har en helt kravlös relation, jag och filmen. → En märklig grej jag gör enligt F är när jag pratar i telefon och personen säger "hälsa Frédéric" och jag direkt svarar "han hälsar tillbaka". I min värld är det en artighetsgrej man säger bara. Jag har aldrig reflekterat över det. Men F tycker det är så konstigt. "Jag har ju inte alls hälsat tillbaka än", säger han när jag lägger på. Haha. Hur gör ni? Säger ni typ "tack, det ska jag göra", eller säger ni som jag "hen hälsar tillbaka"? → Såg på nyhetsmorgon idag att västerbottenpaj på kräftskiva är en relativt ny tradition, vi började med det här i Sverige på 90-talet. Oj vad sent, tänkte jag. Sen slog det mig att 90-talet för vår bebis kommer vara som 60-talet var för mig och 60-talet har ju alltid känts så längesedan. Så konstigt att tänka på.
