Ska iväg till skolan nu. Hörs sen. Här är dagens krönika för de som är intresserade. Publicerad i Landskrona City. Går in på Aftonbladet. Gör det ibland när jag har tråkigt. Möts av rubriken ”Halva sekatören var inne i huvudet”. Det är en bild på en man med en saxliknande grej i huvudet. Han hade tydligen fallit på den så att den gick in i huvudet, men mirakulöst nog lyckades läkarna rädda honom. Det är väl bra. Tänkte en stund på när jag gick i förskolan. Jag fick lära mig hur man skulle bära en sax på ett speciellt sätt för att undvika olyckor. Tänkte på mannen igen. Han har nog inte lärt sig det. Hajjar sedan till på underubriken. ”Jag är tacksam”, står det. Mannen är alltså tacksam. Visst att han lever och det är skitbra att han fortfarande kan se och sånt. Men tacksam? Han har fått en sax halvvägs in i hjärnan och menar sedan att han är tacksam? Jag hatar när människor som varit med i olyckor hävdar att de hade tur. För att de överlevde. Till och med förlamade människor med endast armar kvar kan ibland påstå att de hade tur. ”Jag kunde ju förlorat mina armar också, men det gjorde jag inte”, säger dem. Det värsta är när de blandar in Gud i det hela. ”Hade skottet träffat lite mer till vänster hade jag varit död. Gud vakade över mig”. Om nu Gud vakar och grejer kan han väl ändå se till att man inte blir skjuten alls? Ett barn föll ut ur ett fönster och landade på en markis som räddade livet för något år sedan. ”Änglavakt”, sa man. Ursäkta, men vad är det för en jävla usel änglavakt som låter barnet trilla ut från första början? Att vinna en sjuk summa pengar är tur, att få tag i den sista kladdkakan på Ica är tur, att hinna med bussen precis innan den går är tur, men att bli träffad av en komet och ändå överleva är fan inte tur. Man undrar liksom. Om inte mannen hade fått en sax i huvudet hade han heller inte varit tacksam. Då hade det varit en vanlig dag. Han hade kanske suttit i sin gungstol och ätit knäckebröd och varit likgiltlig. Men nu är han tacksam istället. Sjukt vad det ska till ibland.
