Jag har så svårt att motivera mig själv att inte använda preventivmedel när jag läser sånt här…(har funderat på att sluta). Jag vet att det inte är bra att tillföra kroppen hormoner etc etc, men jag har haft hormonspiral i snart 10 år (är 27) och har inte haft en droppe mens, mensvärk eller en ynka humörsvängning sedan dess. Hade ganska tung pms innan dess så för mig känns det helt galet att jag skulle gå runt och må så dåligt, känna mig så ful/svullen, känslosam you name it – om jag kan slippa. Nu kanske jag har tur som inte märker min spiral i övrigt, men är väldigt nyfiken på hur ni som väljer att avstå från p-medel resonerar när ni kanske har svår pms eller menssmärta? Är bara genuint intresserad, är ju väldigt olika hur man upplever det Jag tänker att så länge du mår bra och inte har några besvär så är det ju jättebra! Det finns ingen anledning att sluta eller byta då. Anledningen till att jag inte tar p-piller är för att jag mådde väldigt psykiskt dåligt av dem (har provat flera olika sorter). Det var som att jag hade pms hela tiden, fast värre. Dessutom bör jag inte använda p-piller på grund av mammas bröstcancer. Preventivmedel med hormoner ökar risken för vissa cancertyper, men minskar också risken för andra. Finns alltså både positiva och negativa sidor. Så länge du mår bra så är det ju strålande :) Visst har väl du provat både pumpamasken från Thomas Roth och blodmasken från The Ordinary? Vilken gillar du bäst av dom två isåfall? Älskar alla dina inlägg som har med hudvård att göra! Tack vad kul! Tycker det är så roligt att skriva om hudvård, så det ska jag fortsätta med. Glad att det uppskattas :) Av de två du nämner är pumpamasken (annonslänk) bäst enligt mig! Det sticker ordentligt och sen är huden som ny! Hur ofta råkar du göra fel är du umgås med din religiösa släkt? Jag är lite nyfiken för en vän till mig är JV och jag har en förmåga att alltid klanta mig! Råkat jämt försöka skåla med henne, önska god jul eller gott nytt år eller grattis på födelsedagen m.m. tänker att hon måste tro jag har demens eller något som aldrig kan minnas att hon inte ingår i allt sådant. Haha så lustigt! Jag tror att jag slipper mycket sånt eftersom jag pratar ett annat språk med min familj. Jag svär exempelvis inte på norska. Har aldrig gjort det, så det är inte naturligt för mig. Vet knappt vilka svordomar som finns på norska om jag ska vara ärlig. Det blir också lättare att hålla isär att det är på ett visst sätt hemma och på ett annat sätt i Norge. Det blir liksom en tydlig gräns att det är annorlunda när jag åker till Norge och det blandas inte med mitt "vanliga liv". Men såklart gör jag bort mig ibland. Det händer att jag skålar och jag säger "gud" som kraftuttryck ofta. Men det är ju inte hela världen. Min familj bryr sig inte om det, tar inte illa upp och kommenterar inte ens det. Jag är säker på att din kompis förstår att du bara glömmer bort. På ett sätt är ju det fint också, att du inte hela tiden tänker på att hon är *annorlunda* och att du inte ska säga eller göra fel. Tror hon uppskattar det faktiskt. Hej Regina! Du verkar så vettig så tänker höra om dina tankar kring feminism och att vara i ett hetero- förhållande, något som jag själv funderat mycket kring. Har de killar du träffat varit insatta i hur en kvinnas roll i samhället ser ut eller är det något du behövt ”lära ut”. Jag känner ibland att feministen inom mig stretar emot i mitt nuvarande förhållande. Ett exempel är att jag väldigt sällan rakar benen och min pojkvän en gång undrade om jag kunde raka dem ”för hans skull någon gång” vilket fick mig att koka men han såg inte problematiken i det hela.. Samtidigt är de klassiskt uppdelade sysslorna väldigt jämlikt delat, där snarare han sköter om hushållssysslorna mer än jag gör (många i min närhet som har problem med sin partner). Långt formulerat här nu, hoppas detta makes sense på något vis! Fortsätt sprida härlig energi och kloka tankar! Tack snälla! Nej. Det har de inte varit. När jag gick igenom min *uppenbarelse* och blev feminist på riktigt (har såklart alltid varit det, men ni fattar) för några år sedan tänkte jag att det vore en deal breaker att träffa någon som inte var feministiskt upplyst. Men jag insåg ganska fort att det kanske ändå var ett orimligt krav. Jag har ju själv också varit där en gång i tiden, och jag är inte en dålig eller ojämställd människa för det, jag hade bara inte lärt mig att se strukturerna än. Så jag tänker att det är helt okej att min partner lär sig av mig. Det är därmed inte sagt att man måste utbilda och förklara hela tiden, det är väldigt jobbigt att ha det ansvaret. Jag tänker såhär. Välj att vara med en person som är snäll, som vill alla väl och som respekterar kvinnor och tycker att jämställdhet är viktigt. Att han inte benämner sig själv som feminist eller har upptäckt alla mönster och strukturer får vara mindre viktigt OM det bara handlar om okunskap. Som med F till exempel. Han är ingenjör och har alltså pluggat och jobbat i en väldigt "vetenskaplig" och grabbig miljö. Självklart har inte han stött på många genusfrågor eller funderat på samhällsstrukturer, till skillnad från mig som studerat samhällsvetenskapligt. Det viktiga är att han vill lyssna på mig och vill lära sig. Resten kommer ju automatiskt. De flesta människorna i vårt samhälle har bara inte fattat att de är feminister än. Vi måste tyvärr bara ha lite tålamod och sakta visa vägen. Det låter positivt att ni inte har den klassiska uppdelningen av sysslor i er relation och det visar ju på att han inte har något gammalt tråkigt synsätt om att saker ska vara på ett visst sätt på grund av kön. Vad gäller problemet du beskriver tänker jag att man kanske inte måste sätta en feministisk analys på det. Självklart ska du inte raka benen om du inte vill, men kanske tycker han att han har lika stor "skyldighet" att vara fin för dig? Då är har det ju ingenting att göra med att du är kvinna och han är man. Prata med honom om vad du känner att ni kan förvänta av varandra och vad du tycker är rimligt att önska av varandra och se var han står. Sen är det ju självklart patriarkatet som är orsaken till att idealet för en kvinna är att vara hårfri, så det kan han ju gärna få reflektera över också. Haha. Nu blev detta svar längre än jag tänkt. Men jag känner igen mig i dina tankar. Att vara "upplyst" feminist i ett parförhållande mellan man och kvinna kan vara svårt. Kort svar: jag fattar att det är megafrustrerande, men om han är villig att lyssna, förstå och lära sig kanske det löser sig ändå. Hoppas jag <3
