Hej. Har läst din blogg i massor av år, så kom ihåg inläggen du skrev om din farmors bortgång förra året. Då hade jag aldrig förlorat någon närstående, så kunde inte fullt relatera till det du skrev, men trots det blev jag såklart väldigt rörd av dina tunga men ändå fina texter. I dagens läge har jag dock väldigt nyligt fått genomgå min farfars bortgång. Det känns fortfarande ofattbart att skriva den meningen, då jag ännu inte riktigt kan tro att det är sant. Så som jag förstått det hade du är nära relation till din farmor trots att ni bodde långt ifrån varandra. Samma sak var det mellan mig och min farfar, han bodde i Stockholm och jag bor långt uppe i Norrland. Det blir en sådan konstig känsla när man genomgår en sån stor sorg, utan att något egentligen förändrats i vardagen eftersom att vi inte brukade träffas “till vardags”. Det känns som att allt har förändrats, samtidigt som ingenting har förändrats. Vet inte om du också kände så? Det jag undrar är hur du mår nu, ett år senare? Förstår att sorgen aldrig försvinner, men hur har den förändrats? Blir det verkligen bättre med tiden? Det är ohållbart att må som jag gör i dagsläget, försöker hålla ut och vänta på dagen då det kommer kännas lättare. Då jag kan acceptera det som hänt. Jag hoppas att du tycker att det är okej att jag frågar dig detta, men om det känns som en jobbig eller privat sak att svara på så förstår jag dig. Tack för en fantastisk blogg. - Åh jag beklagar <3 Förstår vad du menar med att vardagen inte ändras. Det är nog det som är konstigast av allt, för ibland kan jag till och med glömma bort att hon inte finns längre. Jag ser något jag vill köpa till henne, eller kommer på något jag vill berätta och sen slås jag av....ja, just det. Då hugger det till. Sånt här är såklart individuellt, men jag upplever att sorgen blir annorlunda med tiden. Det blir lättare att leva med, man tänker inte på det lika ofta och den där akuta ilande smärtan och trycket över bröstet som man upplever i början försvinner. Men man slutar inte sakna och man kommer fattas något resten av sitt liv. Så känner jag om min styvpappa och nu är det 17 år sedan han gick bort. Men sorgen och saknaden förändras som sagt. Från början gjorde det bara ont, men nu blir jag varm när jag tänker på henne. Det är inte jobbigt att sakna, jag vill sakna. Jag är inte bitter längre, utan jag känner mig mer tacksam. Tacksamheten över att jag fick ha personerna i mitt liv är större än sorgen. Så hur knäppt det än låter vill jag må dåligt ibland och jag vill sörja. Det ger mig tröst. Men lika ofta skrattar jag för mig själv eller drar på smilbanden när jag tänker på fina minnen. Håll ut! En dag blir det helt hanterbart <3 Får du någonsin bud eller saker skickade till dig som du inte vill ha pga du tycker de är olämpliga? - Hmm... Nej. Jag får ju förfrågningar om jag vill ha konstiga grejer, typ som melatonan och sådär, men svarar inte ens. Vad gäller paket som jag bara får är det helt normala saker. En gång skickade dock Fun light sin sommarsmak med massor av sand i paketet. Det tyckte jag var lite olämpligt när jag hade sand i hela köket.....hehe. Appropå Löwengrip. Tänker på hennes stalker. Hur är det med din stalker nu? Har han lagt av eller han utsätter dig fortfarande för obehag? - Jag publicerar ju hans kommentarer numera och svarar på dem med hans namn. Har inte publicerat eller svarat på någonting på nästan tio år(!!), så nu provar jag något nytt. Anledningen till det är för att han under hela denna tid varit rädd för att jag ska avslöja vem han är (tur för honom att jag varit så himla snäll) och för att han gnällde om att han får upp inlägg om att han är en "stalker" när man googlar hans namn (men sluta hålla på då!). Då han vägrar ge sig tänkte jag helt enkelt att jag hjälper honom bättra på sökresultatet. Jag tror att han tyckte det var roligare när bara jag såg kommentarerna, för han har lugnat ner sig rejält nu jämfört med förr. Men om ni ser märkliga långa kommentarer är det alltså från honom. Här, här, här och här är inlägg där ni kan se kommentarer från honom bland annat. Jag får ofta frågor om detta och det är så fint att ni bryr er <3 Men jag är inte rädd för denna person längre. Jag var rädd i många år och han begränsade mig och mitt liv på många sätt. Jag skrev aldrig om var jag skulle eller var jag befann mig förrän i efterhand för att jag var rädd för att han skulle dyka upp, och jag skulle aldrig (även idag) våga bo på marknivå. Det är kränkande att han, trots rättegång och allting, fortfarande kontaktar mig och det gör mig förbannad när jag tänker på det. Men jag är inte rädd. Idag är det exakt fem år sedan rättegången. Minns att jag fick sitta dubbelvikt hela tågfärden hem för att jag hade så ont i magen. Fy tusan. Kom o tänka på en sak.. (med risk för att trampa i något för privat dike nu) Vart tog Rebecka vägen? Minns att ni var jättetajta och hon var alltid med i din blogg i början av din bloggkarriär. Men har inte synts till på flera år, tror jag. - Åh Rebecca! Nejdå, inget privat dike. Inget har egentligen hänt, mer än vi tappat kontakten. Vi har bott på olika ställen och gled sakta från varandra. Men hon är en sån person som man kan träffa och så är allt precis som vanligt när man ses. Vi har faktiskt pratat en del de senaste dagarna om allt kring Isabella Löwengrip. Det blev naturligt att hon skulle bli personen att ventilera det där med. När vi gick på gymnasiet satt vi uppe hela nätterna och pratade om bloggar på msn, haha. Några tio år gamla bilder. Vilken duo <3 Hej! SNÄLLA Regina ta upp min fråga i ett inlägg. Jag förstår att det är känsligt med viktfrågor och att man kanske inte ställer frågor som mina men jag vill ändå veta. Hur håller du din form? Det känns som att du äter snask flera ggr. i veckan och ändå är du så fin. Jag kämpar med att gå ner i vikt efter att ha gått upp ca. 20 kg under ett år. Lyckades gå ner 13 av de under våren men gick sedan upp ca 6 kg igen från sommaren och till nu. Jag hatar att träna och upplever inte att jag äter skräpmat lika mycket som förr. Ändå har jag gått upp typ hälften av det jag gick ner. Wtf liksom?! Hur gör du? Snälla dela med dig av dina tips! - Som du nog redan gissat kommer jag inte ge bantningstips eller liknande, något sånt kommer ni aldrig få läsa på denna blogg. Men ska försöka svara på din fråga ändå. För det första så ser du ju inte allt jag äter och gör. Jag äter gott ofta, det stämmer. Men då det inte är lika spännande att dokumentera "tråkig mat" är det godsakerna ni oftast ser och därför är det lätt att tänka att det är det enda jag äter. Jag tränar inte, men försöker röra på mig. Jag siktar jag på att gå minst 10.000 steg om dagen (svårt nu när det är pisskallt dock). Det är en "träningsform" som jag gillar och som gör mig gott både fysiskt och psykiskt. Men du. Något jag spontant tänkte på när jag läste denna fråga är att något kanske är fel? Om du känner att du går upp i vikt "utan anledning" kanske allt inte är som det ska? Exempelvis: kolla upp så att du inte har en underfunktion av sköldkörteln. Då går kroppen på lågvarv och förbränningen går ner. Sen kan ju ämnesomsättningen gå upp och ner av lika anledningar. Tror den blir lägre med åldern? Gissar bara nu dock. Men det här med vikt alltså. Egentligen förstår jag inte varför folk väger sig överhuvudtaget? Vikt har noll med någonting att göra. Jag har inte vägt mig på säkert tio år (förutom hos läkaren) och skulle inte ha någon aning om jag gått upp eller ner, mer än hur kläderna sitter. Sikta på att må bra och att orka med du vill. Det är det enda viktiga. Så länge du är frisk är allt som det ska <3 Alltså jag är nyfiken! När du skriver att du får/har ångest, är det då ångest i sin riktiga bemärkelse eller ett uttryck du använder dig av för att förstärka en känsla? Jag lider själv av ångest med återkommande panikångest, och blir ibland förvirrad för att ibland används ordet för att beskriva eller förstärka en känsla stor kram! - Både och. Kanske inte borde använda ett sådant ord som kraftuttryck, men jag själv som är en person som haft och har ångest tycker inte att det gör något. Vad tycker ni?
